Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 2

nom på en spatsertur genom don angränsande skogen. — I morgon revelj i rättan tid! — ropade han efter fruntimmerna, då dessa försvunno genom förstugudörren, och några minuter derefter befanno vi oss på landsvägen. — Vi skola inte gå genom skogen, sade öfverstlöjtnanten, då jag yttrade min förvåning öfver den kosa han tagit, — inte genom skogen, utan vi skola bålla oss på landsvägen. Jag har vigtiga saker att meddela dig, och det stör endast då man måste hafva oppmärksamheten för mycket riktad på vägen. I ljudet af hans röst låg ett ovanligt allvar, och jag erfor en egendomlig känsla af trots och ängslan, då jag tänkte mig den möjligheten att han kunde hafva läst i mitt hjerta, eller att någon kunde hafva förrådt för honom mitt tillämnade deltagande i demagogiska stämplingar. Mina farhågor visado sig vara grundlösa; jag borde hasva insett det, ty ett dylikt tvifvel på mina loyala tänkesätt skulle min förmyndare skkert hafva ansett som en förolämpniog, icke blott emot mig utan äfven mot min faders minne. — Säg mig nu uppriktigt, käre gosse, började han, sedan vi hade gått ett kort stycke bredvid hvarandra, — hur tycker da om min brorsdotter Johanna? — Det är inte svårt att se att Johanna behagar mig mera än någon annan flicka af mina bekanta, svarade jag, så lugnt som möjligt. — Bra och öppet taladt; iate annat än hvau jag har väntat af dig. — Jag såäger inte för mycket, herr öfverstlöjtnant, då jag påstår att jag tycker