Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 1

omslingrade tyska ekarne; du heliga trädens åldrade kärna känner sig genomströmmas af nya, friska lifssafter, känner sig åter stark nog att bestå striden mot den oundvikliga orkanen. På den första höjden bakom Rolandsecks ruin gryr friheten i den sjunkande solens strålar. Starka armar och modiga hjertan hylla henne om Måndag. Icke utan möda tolkade jag den sällsamma anvisningen. Jag genomläste den uppmärksamt flera gånger, men jag kunde ej gissa mig till något annat, än att man uppmanade mig att inställa mig på den uppgifna höjden den följande dagen, — således om Måndagen, mot aftonen. Jag hade ämnat återvända till Bonn redan på Måndagsmorgonen. Men tillfölje af skrifvelsen ändrade jag min plan, och fastare än någonsin hade jag föresatt mig attfortgå på den farliga vägen och modigt trotsa ödet, för att en gång med stolthet kanna kalla mig en fosterlandets befriare. Det intryck, som min förmyndares glödande fostorlandskärlek utöfvat på mig under förmiddagen, hade genom budskapet plötsligt erhållit en helt annan karakter. Jag erfor ett oemotståndligt begär att utmärka mig, att spela en framstående roll i historien, — för att kunna inför den kära, tillbedda Johannas fötter lägga en mera lysande tillvaro. O, huru mitt blod svallade genom ådrorna vid denna tanke, och huru jag kände mig kallad att inträda bland fäderneslandets räddares heliga skara! Jag tyckte mig höra den otåliga susningen i ekarnes kronor, och glömd var min gamle törmyndares hotande bild, glömda farorna under den osäkra mark, på hvilken jag hädanefter skulle vandra. Ekarnes susande trängde med 0emotståndlig kraft till mitt bjerta, de tyska