Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 1

en med gult sigill, du vet, flickan min; och om du orkar, så tag en i hvardera handen. — Åh, käre onkel, jag är stark, jag kunde bära fyra, svarade Jobanna leende. — Två och dermed basta; afgjordt, inga resonnementer ! — Det var en lycklig slump, som förde mig tillsammans med Anton, inföll jag nu, — ty inte nog med att han förde mig på en kortare väg genom skogen, fann jag äfven tillfälle att rädda hans tama korp, som säkort annars hade blifvit söndersliten af Diana. — Huru? Har du förgripit dig på en korp? utropade öfverstlöjtnanten barskt, i det han såg sig om efter hunden, hvilken smög sig fram ödmjukt hviftande med svansen, likasom hade han förstått frågan, — och dertill på den arme Antons korp? Fy skam! Kräket har väl inte blifvit skadadt? frågade han mig derefter med deltagande. — Nej, men om jag hade kommit en minut sednare, hade det varit slut med det stackars djuret. — Det var bra, mycket bra; Johann, då Anton låter se sig bärnäst, så laga att han får äta sig riktigt mätt. Ge den arme pojken också litet vägkost för att ersätta honom för hans ångest. — Gerna, käre onkel, svarade Johanna hastigt, och i det hon derefter lossade sin arm från min, skyndade hon föra oss öfver gården till husdörren, i hvilken fru ofverstlöjtnantskan väntade oss. Den värdiga damen bar sin vackraste helgdagsdrägt, hon hade redan varit i messan, dit hennes ,gubbe hade låtit henne fara, och i hennes vänliga anletsdrag stod skrifvet, att hennes medvetande att hafva bedit för sig, för öfverstlöjtnanten och för