Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 1

det ovissa och farliga företag, hvaruti jag ämnade kasta mig. Sedan min förmyndare hvisslat en kort kavallerisignal, vände han sig åter till mig. — Gosse, du kan vara en ganska skicklig jurist, började han allvarligt och afmätt, — du kan också skilja en skolbänk från en remonthäst; men det säger jag dig, af militärväsendet förstår du lika så litet som min Lisette passar till professor i filosofien. Kom således ibåg att inte lägga dig i hvad du inte begriper, annars skall sjelfva fan ta dig. Jag kände att vid denna förmaning, som i jemförelse med andra straffpredikningar, hvilka jag förr hört af den gamle, trobjertade krigsbussen, var ett verkligt smicker, — Johanna förskräckt och förstulet betraktade mig från sidan för att gissa meningen af de barska orden och hura jag skulle upptaga dem. För att således lugna den dyra flickan log jog helt förnöjd, hvarefter jag svarade med hycklad sorgloshet: — Det är tillräckligt för mig att ega en förmyndare öfver hvilken jag med rätta kan vara stolt, och emedan jag aldrig kunde hafva blifvit en öfverstlöjtnant Werker, till och med om jag, likasom han, hade kämpat vid Jena och Leipzig, ja, tillochmed om en oförsigtig granatskärfva kommit för nöra mitt öga, så förargar det mig inte att jag ej blef militär. Aut Cesar, out nihil, hvilket på tyska betyder, antingen en öfverstlöjtnant Werker, eller icke en gång den yngste rekryten i hela den kungliga preussiska armån. — Johann, hör du hur den krabaten skämtar med din onkel? ropade öfverstlöjtnanten med lätsad vrede, — men vi skola straffa honom, och du skall bjelpa till dermed. Låt genast gifva dig källarnyckeln och hemta upp