Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1866, sida 1

trädgårdstäppa just tillräcklig för att hindra dem ifrån att svälta ihjäl, men jag bar ännu aldrig sett dem arbeta; de måste således inte drifva ärligt spel. Jag misstänker att han vet hvem som lägger ut harsnarorna, som ibland hafva blifvit anträffade i skogen. åldedes Antons bror, tänkte jag med ökadt missmod; — hvad har jag att vänta af en i min hemlighet invigd menniska, som så skoningslöst misshandlar sin lame bror? — Gäller er förebråelse äfven Anton? frågade jag förströdd. — Nej, inte så vida jag vet, svarade öfverstlöjtnanten, — den arme stackarn är inte tillräknelig och behandlas just icke på bästa sätt i sitt hem. I alla fall smickrar han sig med att vara den drägligaste af hela sällskapet. — Han var min reskamrat ända från Pittsdorf. — Säkert ett intressant sällskap, skämtado min förmyndare. — Men du har rätt, gosse, man måste ha medlidande med dylika, arma varelser; om han hade blifvit krympling på slagfältet, så skulle han inte behöfva tigga. — Man har emellertid exempel på att krigare, hvilkas arm eller ben multnat på Leipzigs slätter, skatta sig lyckliga att mot kontant betalning erhålla ett tillståndsbevis att genom ett skrälligt positivs toner röra sina medborgare, för hvilka de offrat sitt blod, återtog jag med en viss bitterhet; men redan i nästa ögonblick ångrade jag mitt yttrande, då jag varseblef att den rättänkande gamle herrn rodnade lätt och vände sig bort, likasom för att betrakta några vilda dufvors flygt. Detta indirekta erkännande af min förebråelse ingaf mig tillika en slags tillfredsställelse, och jag öfvertänkte lugnare