der hon bott tills i Oktober, då hon inflyttade det omtalta rummet. Lindqvist hade väl nämnt, stt sakerna der voro assurerade, men icke uppfvit till hvad belopp detta skett. Osämja hade ibland rådt mellan henne och Livdqvist, hvartill orsaken var att hov icke ville stanua här, ty deuta satte han sig emot. Åklag. ställde den frågan till Sosia Andersson hvarför hon Söndags afton lätit flytta en henne tillhörig draglåda från stället och hvarför hon varit påklädd samma natt, när konstaplarne ditkommit, hvaremot Lindqvist uppgifvit att hon då skulle vara borta hos en slägting. Sofia Andersson genmälte, att draglådan, som stått på förstugan, icke innehållit någonting och att lådan händelsevis flyttats nämnde afton. Sofia hade ej varit påklädd berörde natt, utan legat när det bankades på dörren, då hon stigit upp och tagit några kläder på sig, enär hon ej velat visa sig oklädd. Hon hade i sex år varit bekant med Lindquist, eller sedan den ifrågavarande branden å Femkanten. Tillfrågaa om hvem som lagt de tillvaratagna vedträna ofvanpå kakelugnen, sade hon att Lindquist uppkastat dem dit, så att de skulle vara torra till blifvande eldning i kakelugnen. Handl. Tauson berättade, ett en karl under de sednaste åtta dagarne flera gånger om dagen sökt Lindquist i Tausons källare, i hvilken karl Tauson nu igenkände Wåglund. När han och Lindquist träffats hade de ingått i ett inre rum, der Tauson hört dem tala om stenkol och pråmar. Tauson tyckte emellertid att det var besynnerligt och mindre passande att Lindquist sällskapade med en sådan karl, hvarför han en dag frågat Lindquist hvad de hade sinsemellan, då L. svarat att deras affär handlade om stenkol, och att Wåglund bade varit misstänkt för branden å Femkanten och att han vore en karl, som ätoge sig sådant. När Tauson derefter på skämt yttrat, det Lindquist måhända ville begagna Wåglund, som af honom kallats dels Håfgren och dels Landström, till dylika företag, svarade Lindquiet ingenting härpå, utan skrattade blott deråt. Lindqvist medgaf riktigheten af hvad Tauson uppgifvit och att Lindqvist, såsom han förut meddelat, endast sökt utforska Wåglund, för att få upplyst om denne verkligen skulle kunna ha anlagåt branden å Femkanten. Wåglund anmärkte, att detta osanna rykte nästan kostat honom hela hans framtida väl, hvarför han beslutat att om någonsin en mordbrännare fölle i hans händer, skulle han ställa till eå att denne blefve fast. Han eriurade Lindqvist om att när han besökt honom i bostaden vid Landsvägsgatan, hade Lindqvist utom allt tal om branden, äfven visat honom lokalen, der elden skulle anläggas, och sagt att han tänkt ställa ett brinnande stearinljus på kakelugnen, så att taket skulle antändas, då trossbotten låg öppen, sedan kalkrappningen borttagits, men att Wåglund afrådt detta, ty han ansåg det ej skulle gå bra. Derefter hördes nattväktaren J. Bengtson, som bodde i samma hus och i hvars skrubb mordbranden skulle ha anlagts. Han berättade, att vid jultiden hade påträffats mordbrandsanläggning i ett oinredt bredvidliggande hus, men hvilket straxt släcktes. Några dagar härefter hade Lindqvist yttrat till Bengtsson att det var skada det ej elden kommit till utbrott och ödelagt hela husraden, ty då hade Lindqvists lösören uppbrunnit och han erhållit bra assurans. Hade ö skett skulle Lindqvist gerna ha betalt 100 rdr. Lindqvist förklarade sig icke kunna minnas att han yttrat sig sålunda, men hade troligen sagt att om han mistat sitt lösorebo, så förlorade han dervid ingenting, när detta var försökradt. Dessutom kunde han ju icke ba fått mera i assurans än för hvad han innehade, då sådant lätt kunde ha bevisats. Åklag. uppgift om värdet å Lindqvists lösören i huset vid Landsvägsgatan upplästes derefter, och förklarade Lindqvist sig dervid icke ha någonting vidare att anmärka, än att en soffa var tör lågt upptagen. Lindqvist förnyade sin anbållan att om möjligt få komma på fri fot, men poliskammaren förklarade, att så svåra omständigheter förekommit mot Lindqvist att ha velat tillställa mordbrand, det hans begäran för närvarande icke kunde bifallas. Då beslutet om dådets utförande fattats i ett hus, som är beläget inom Säfvedals häradsrätts jurisdiktion, hänvisades målet till nämnde häradsrätts domstol. Wåglund erhöll en belöning af 50 rår för upptäckten af den tillämnade mordbrandsanläggningen. Konstaplarne Jönsson och Andersson tillerkändes hvardera 25 rdr för deras i saken. visade uppmärksamhet.