cen för 1,000 rdr. q lockande bild af de lyckliga affärer, som gjorts medelst dylika anläggningar och anförde som exempel härpå en köpman, hvilken blifvit rik efter en eldsvåda, ja det funnes personer hvilka på så sätt vunnit millioner. Nu tyckte väl Wåglurd det var nog pratadt, ty det beslöts att Wåglund skulle utföra dådet redan samma natt. Lindqvist erbjöd härför nycklarno till porten och rummet, men sade att Wåglund måste följa med honom till huset vid Landsvägsgatan, då Lindqvist först skulle efterse om han hade någro angelägna papper der, hvarpå Wåglund skulle emottaga nycklarne, men ej antända hu-J set förrän några timmar derefter, så att Lindqvist om så erfordrades kunde styrka, att han vid den tiden fanns i sin bostad i staden. Derpå lemnade de Wåglunds hemvist, men som denne aldrig tänkt att gå med Lindqvist till Landsvägsgatan, föregaf han straxt att han måste återlemna en bok till en i närheten boende person, hvarför han tog en annan väg än utför liden. Lindqvist tyckte att dermed kunde väntas till en annan gång och att W. kunde gå samma väg som han, men W. påstod att den väg han tänkte följa var den ginaste och skulle han snart sammanträffa med Lindqvist å stora vägen. I tanka alt så skulle ske fortsatte Lindqvist sin gång, derunder Wåglund stannade uppe på berget, der han blef vittne till att de i huset dolda konstaplarne skyndade efter Lindqvist, som de snart upphunno, hvarvid de togo honom med sig till staden. Konstaplarne Jönsson och Andersson afgåfvo derefter sina berättelser, hvilka, beträffande det sednaste samtalet, i alla delar öfverensstämde med hvad Wåglund omtalat, hvarjemte de tillade åtskilligt, som denne äfven sedermera erinrade sig, eller att Liudqvist yttrat, att med 3 a 4,000 rdr i kontanta penningar kunde nu för tiden göras goda affärer och skulle Wåglund nog få vara med om dylika företag. Bara Lindqvist finge utassuransen, så spekulerade han bland annat på att af en Damm inköpa gästgifvaregården i Kongelf, hvilken var högt assurerad, och var detta en lysande affär. Derjemte tolades om en väntad saltlagt. men tycktes ock vara oviast om denna kunde påräknas. Kiven föreslogs af Lindqvist, att terpentin borde bagagnas vid antändningen, men då Wåglund invände att han ej hade någon sådan, utan olja, tyckte Lindqvist, att denna kunde i stället användar. När konstaplarne upphunno Lindqvist på vägen i Söndags afton, sade Andersson att poliskommissarien Kant ville tala med honom, men Lindqvist tyckte att detta kunde anstå till en annan gång. Då Andersson emellertid förklarade att saken rörde något angeläget, ville Lindqvist dock uppskjata härmed, men fann slutligen för godt att begifva sig til Kant, när han insåg att detta ej kunde undvikas. Åklagaren upplyste, att vid det af honom straxt derefter med Lindqvist hållna enskilta förhör, uppgaf denne på fråga, att han känt Wåglund sedan nägra år tillbaka och äfven besökt honom en gång, men kunde ej erinra sig när detta skett, dock medgaf han slutligen, att det varit samma afton. Un karl, som han träffat på vagen, hade utvisat hvar Wåglund bodde, men äfven denna uppgiit höll ej streck, ty han ändrade den omsider derhän att det var Wåglund sjelf, som uppsökt Lindqvist och åtföljt honom till Wåglunds bostad. Hans ärende till Wåglund hade varit, att anmoda honom laga några koilårar. l På forenämude af Wåglund mot hb. I fromstallda graverande anklagelse, som bevittnats af JÖUSSOn och Andersson, afgaf Lindqvist följande förklaring: En natt under år 1558 nedbränn den s. k. Femkanten, hvarvid flera personer måste fly uudan lågorna, utan att kunna berga sina tillhörigheter. Bland dessa var en flicka med sitt barn, hvilken Lindqvist lärde känna under, branden. IIan hade sedermere tagit band om henne och betalt hyran för hennes bostad, som nu vär i det omnämnda rummet vid Landavägsgatan, hvilket ställe han emellanåt besökte. Straxt efter nämnde eldsvåda misstänktes allmänt, att Wåglund anlagt branden. När Lindqvist ou efter flera års förlopp träffade Wåglund, föll det honom derför ina att pröfva om Wäglund vore en sådan skurk, som ryktet förmält. Af denna anledning hade han frestat Wåglund på sätt denne uppgifvit och konstaplarne vittnåt, hvarför han icke bobestred dessas berättelser om samtolet mellan honom och Wåglund i Söndags afton; men hans afsigt bade aldrig varit att låta v.rkställa en sådan gerning. Emellertid hade Wåglund tagit sa en på fullt allvar och derför sprungit omkring och sökt efter Lindqvist, som han vid sammanträffandet med på det enträguaste bedt om att han skulle få anlägga mordbranden. På det sättet hade han i Söndags efton obligerat Lindqvist att följa med till Wåglunds hemvist, för att se huru denne bodde och för att bjuda honom på en toddy. Väl ditkommen blef Lindqvist rödd för Wåglund, då ban befann sig ensam med honom på ett så aflägset ställe, hvarför ban pratade hvarjehanda och deribland äfven om nycklarne till buset, för att på allt vis tilfredsställa Wåglund, men hans verkliga afsigt var blott att väl komma ifrån honom. Hvad Wåglund i öfrigt uppgifvit skulle ha passerat mellan dem förklarade L. vara ogrundadt, äfvensom att hvad Wåglund omtalat det L. skulle ha sagt, icke yttrats af denne, utan just samma ord begagnats at Wåglund. Denne anmärkte, att vid samtalet om mordbrandens auläggande hade Wåglund yttrat farhåga öfver att deu i näm um boende flickan kanhända kände till och icke kunde förtiga saken, då fruntimmer vanligtvis voro pratsamma och gerna omtalade hvad de visste, hvarpå Lindförsäkrat, att Wåglund kunde vara lugn i detta hänseende ty L. kunde fullt lita på henne och var säker om hennes tystlåtenhet. Dessutom vore hon borta under natten hos en sligtinge. Wåglund bade framställt denna fråga, för att utforska om hon var delaktig i dådet. Etter hvad sålunda blifvit upplyst och det visade sig att Lindqvist vore en för allmänna säkerheten vådlig person, yrkade åklag. hans inmanande i häkte och begärde uppskof med målet till annan dag. Deremot anhöll Lindqvist) att få vara på fri fot, för att med haudlingar kunna styrka sina uppgifter om boet m. m., men poliskammaren förklarade honor skyldig att genast träda i häkte, då han förvunniis om att ha visat stadgadt uppsåt att sjelf eller genom annan person utföra ett sådant dåd, hvarjemte saken skulle i dag äter förekomma i poliskammaren. Vid i dag fortsatt ransakniog var flickan Anna Sofia Andersson, som enligt Lindqvist uppgift bott i nämnde rum, tillstädes. Hon meddelade på fråga, att hon vid några tillfällen för. längesedan omtalat för Lindqvist, att ryktet för-. mält det Wåglund skalle ha vållat branden på hösten 1858 ä s. k. Femkanten, då bon varit nära att blifva innebränd och förlorat allt hvad li h gde, men kon hade icke hört Lindqvistlt yttra att han skulle efterforska om Wågiund se s i dertill var vållande. Icke heller hade Lindqvist någonsin låtit förstå att han ämnade tillställa