Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 3

DerJjemte hade åklag. påtraånat otvanpå Kkakelugnen flera liksom till en brasa ihoplagda vedträn, hvilka nu förevisades inför poliskammaren. Dessa vedträn skulle enligt Lindqvists utsago till Wåglund ha begagnats vid mordbranden, hvarför Lindqvist ock med en knif borttagit rappningen i taket öfver kakelugnen, till storlek af en hattkulle, synbarligen i den afsigt att elden derigenom hastigt skulle uppstiga åt vinden; men sednare hade Lindqvist kommit på andra tankar och bestämt det antändningen skulle ske på annat ställe i huset, så att branden icke skulle uppkomma i rummet, naturligtvis för att aflägsna från sig alla misstankar. Polismäst. uppmanade nu Lindqvist att upplysa om huru det kunde förbålla sig med assuransen, som lydde å 4,000 rdr, medan verkliga värdet af lösörena blott utgjorde 500 rdr. Detta förklarades af Lindqvist sålunda, att han tänkt inköpa mera saker till det nämnda rummet, hvarförutom hans lösörebo i huset n:o 4 vid Östra Hamngatan och Lilla bommen, der han var boende, äfven var inbegripet i samma assuranspolice, och kunde han styrka det sistnämnda bo uppgick till ett värde af 6,000 rdr. Hun ville icke påstå att lösöreeffekterna i rummet kunde uppskattas till 4,000 rdr, men ansåg dem dock vara värde mera än 500 rdr. Hvad som brast på det ena stället, kunde han visa att dettfanns på det andra. Beträffande de af åklag. omnämnda vedträn, så hade dessa blifvit upplagda för att torkas och länge legat ofvanpå kakelugnen, hvadan Wåslunds af åklag. åberopade uppgift härom, likasom att Lindqvist skulle ha sagt till Wåslund att han borttagit rappningen i taket för tillämnad mordbrand, vore alldeles ogrundad, ty rappningen hade nedfallit af sig sjelf, troligen innan Lindqvist hyrde rummet. Polismäst. anmärkte, att man icke assurerade på olika ställen befintliga lösören på en polis, utan att tvenne härvid begagnades, hvadan Lindqvists brandförsäkring på sätt han uppgifvit vore ogiltig. Lindqvist sade sig härutinnan ha varit oförsigtig och medgaf på fråga af hr Nyström om han ansåg assuransen nu vara förfallen, att han deremot icke hade någonting att invända. Derefter hördes Wåglund. Han berättade, att hen, som förut känt Lindqvist, då Wåglund arbetat å stenkolspråmar, under sistlidne julhögtid inkommit å Tausons källare i Lindbergska huset vid Bierhalleplatsen, der han träffat Lindqvist, som druckit öl i sällskap med droskegaren Skoglund. Härunder yttrade Lindqvist vid åsynen af Wåglund, att det var bra att han råkade honom, ty han kunde skaffa W. arbete, hvarför W. tackade och sade att sådant väl kunde behöfvas vi denna tiden på året, då förtjensten var liten eller ingen. Derpå begärde Lindqvist få veta hvar Wåglund bodde och sade att han en annan gång skulle få närmare besked. Emellertid hördes Lindqvist ej af förrän sistl. Tisdag på aftonen, då Wåglund, som vari sällskap med sin värd, händelsevis råkade Lindqvist på ett värdshus i Masthugget. Lindqvist bad då att få tala med Wåglund, hvarför de gingo ut på gatan, tagande på Lindqvists uppmaning vägen nedåt Stigbergsliden, derunder Lindqvist talade om sina stenkolsaffärer och att han väntade en last kol om 13 keel från Hartlepool. Seglationsbrefvet hade han fått dagen förut, men som vädret var stormigt kunde det nog hända att fartyget blef uppehållet på vägen några dagar längre än man väntade. Såsom gammal sjöman fann Wåglund denna anmärkning vara riktig och instämde häri. Emellertid hade de kommit till Stigbergsliden, då Lindqvist plötsligt stannade framför Wåglund, fixerade honom starkt, fattade hans hand och yttrade: ,,herr Wåglund, vill herrn förtjena pengar på vida lättare sätt än att arbeta med stenkol, så kan jag erbjuda herrn en sådan förtjenst? Wåglund sade sig gerna vilja förtjena något, helst tiderna nu voro dåliga, blott han kunde uträtta det uppdrag Lindqvist åsyftade och frågade derför hvad detta kunde vara. Lindqvistsvaradeatt dethandladeom 150 krisch, hvilka Wåglund kunde få som ett intet, hvarefter han började framställa förslaget om lösboets uppbrännande, hvilket var försäkradt, så att Lindqvist derigenom kunde åtkomma assuransen, hvaraf Wåglund skulle erhålla den omnämnda dusören. Wåglund, som straxt insett hvarom frågan var, genmälte derefter: jag förstår ganska väl den visa herrn sjunger, men det är en riskabel sak och skall jag derför närmare tänka härpå, innan den utföres. Under detta samtal hade Wåglund åtföljt Lindqvist till det ifrågavarande huset vid L:ndsvägsgatan och ville L. att W. skulle gå upp till honom, men detta afslogs af W., hvaremot öfverenskoms att W. skulle besöka honom följande afton. Funderande öfver det framställda förslaget och besluten att låtsa sig vilja ingå härpå, för att få brottslingen fast, blef Wågiund helt glad, när han under vägen till sitt hem mötte kommissarien Kant, för hvilken han uppdagade hvad som var i görningen. Af denne blef han nu underrättad om, huru han borde förhålla sig. Tillfölje häraf och aftalet med Lindqvist infann han sig hos honom på utsatt tid följande qväll. Då förnyade Lindqvist sitt förslag, erbjudande Wåglund ånyo 150 rdr för dess utförande, talande dessutom om assuransen å 4,000 rdr, hvarjemte han visade honom vedträna ofvanpå kakelugnen och berättade att han med en knif borttagit rappningen deröfver i taket, enär han ämnat att antändningen skulle ske der, men vid närmare betänkande funnit det vara rättast att elden anlades i en skrubb vid andra ändan af förstugan, hvilken skrubb tillhörde nattväktaren Bengtssons lägenhet, hvartill låset dock var så skralt, att det kunde upptagas med en spik. I annat fall hade Lindqvist en garderobsnyckel, som passade till nämnde lås, och kunde man således i alla händelser vinna tillträde till skrubben. Våglund svarade härpå, att allt syntes vara bra, men anmärkte, att i huset boende personer lätt kunde tillsätta lifvet vid en sådan brand, hvilket vore rysligt att tänka på. Lindqvist tycktes ej lägga detta synnerligt vid sig, ty härpå erhölls ej annat svär, än att värden ej skulle blifva missbelåten med att mista huset, enär det var assureradt för 17,000 rdr och att hyresgästerna ej kunde göra någon förlust, ty deras lösören voro äfven försäkrade. Lindqvist yrkade derför att dådet skulle utföras samma natt, men Wåglund, som aldrig tänkte göra detta, utan blott sökte vinna tid, förklarade att väderleken ej var tjenlig, enär himlen var stjernklar, hvadan elden straxt kunde märkas, och borde saken derför uppskjutas till en annan natt, då vädret visade sig gynnsammare, det vill säga, att det skulle vara mulet och stormigt. Då skulle Wåglund underrätta om att han var färdig till handling. Härmed slutades öfverläggningen den qvällen. Påföljande dagen fick Wåglund höra att en herre sökt honom, som han anade varit Lindqvist, men denne afhördes ej vidare. Wåglund skref derför andra dagen ett bref till Lindqvist, hvari han meddelade att saken kunde bäst utföras under den kommande natten; men han kunde ej råka Lindvvist förrän kl. 9 på aftonen, då han befanns spela kort i Tausons källare, hvarför han ej fick tala vid honom, utan brefvet blott tillställdes L. Dagen härefter eller i Lördags, sökte L. upp W., då det öfverenskoms att de kl. 7 följande afton skulle träffas i Rangströmska liden, ofvanför hvilken W. är boende i Masthuggsbergen, för slutligt afgörande i saken. Lindqvist infann sig på utsatt tid, mea Wåglund råkade att dröja en half timma deröfver, hvadan Lind