Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 2

Med anledning af en i Mariestads Veckoblad insänd uppmaning till landtadeln att infinna sig vid riksdagen för att försvara den franska traktaten, skrifver en känd och aktad signatur till samma tidning följande: Onekligt är att landtadeln, som genom utgången af den 7 December funnit hvad den genom samverkan kan uträtta, bör noga följa händelsernas gång och uppträda så snart det behöfves till försvarande af den ministåöre, som under sednare år i så många hänseenden gjort sig förtjent af fäderneslandets erkänsla och hvars bibehållande nu är af större vigt än någonsin. I afseende härå delar jag helt och hållet den af 8. uttryckta åsigt; jag kan dock icke dela åsigterna om följderna af franska traktatens förkastande. En ministere, som lyckligt genomdrifvit en så stor reform som representationens ombildning, hvarken kan eller bör, enligt mitt förmenande, afgå, derföre att den representation, som af landet, snart sagdt odeladt, blifvit förkastad och nästan upphört att existera, under dess sista timmar ogillar regeringens åtgärder. Om något så otroligt skulle inträffa som attrikets ständer skulle ogilla franska traktaten, kan regeringen svårligen göra annat än vädja till en ny riksdag, hvars utslag icke torde vara tvifvelaktigt. Följden af detta försök att störta ministören skulle sålunda icke blifva annat än att den gamla representationens W blefve ytterligare bekräftad och att fäderneslandet kunde än mer jubla öfver att hafva erhållit en annan representation. För min del deremot tror jag att landtadeln bör infinna sig vid riksdagen, då tullfrägan förekommer till afgörande. I detta fall torde regeringen hafva ganska svårt att emotstå de häftiga angrepp, som otvifvelaktigt komma att göras af prohibitister och reformfiender. Ministeren kan visserligen vara qvar oaktadt den tillbakagång och rubbning som torde kunna ske i afseende på våra tullar; men våra materiella intressen lida deraf och striden om frihandelssystemet kommer att onödigtvis förlängas, hvilket är högst olyckligt, då enighet och samverkan behöfvas för en lycklig lösning af de stora uppgifter som föreligga oss såväl i afseende på vårt försvar mot yttre fiender som i afseende på vår inre utveckling. Enligt hvad ofvan blifvit framstäldt, anser jag således det vara angelägnare att landtadeln infinner sig vid riksdagen då tullfrågån törekommer än vid franska traktatens afgörande, hvilket dock icke hindrar, att det är mycket bra om så många som möjligt äro närvarande vid båda dessa tillfällen. H. A. H.