Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 1

ten om deras fäders handlingar. Ja, min kära Johann, heldre befordras tio gånger ofter hvarandra in i evigheten genom alla möjliga skott på ärans fält, än att dö i sin säng! Johanna log, likasom ansåg hon icko döden, i hvad form han än nalkades, såsom någonting så serdeles skönt och önskansvärdt. Ett skämtsamt svar sväsvade synbarligen på hennes läppar, men hejdades derigenom att en temmeligen ruskig karl nalkades oss och med ett höfligt: ,God morgon, herr öfvorstlöjtnant, gick förbi oss. Min förmyndare berörde, militäriskt helsande, den breda skärmen på sin jagtmössa med högra handens fingrar, medan Diana följde fromlingen några steg med uppståendo rygghår. — Diana, ici! kommenderade ölverstlöjtnanten, — hunden känner den der gökon, yttrade han derefter till oss, — han är en af de djersvaste skogstjufvar, men saknar iuto en viss bildning, ty ban har stått vid det tjugoåttonde i Köln. Vid denna anmärkning såg jag mig om för att noggrannare betrakta manner, hvars anletsdrag erinrade något om Anton, då han plötsligt nalkades mig med mössan i handen. — Den unge herrn har tappat någonting, sade han och räckte mig ett sammanvikt papper. — Det tror jag inte, svarade jag och kände hastigt i mina fickor. EExeusera, herr student, men jag såg det falla ur er ficka, svarade fremlingen, I hvilken tycktes tillhöra arbetsklassen, och log sdrvid med ett egendomligt, halft listigt, halft underdånigt leende. — Tag då emot papperet, anmärkte min