Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 1

ler räckte en döende kamrat för sista gånsen den nästan tömda fältflaskan. — Blixt och dunder, pojke, det säger jag lig! vände han sig plötsligt med djerft blixrande öga till mig, — det säger jag dig, ag är nu en fridens man, men för din skull snskade jag att krigot åter bröt ut redan i morgon dag, — och i Frankriko spökar det u nu igen, — om också endast för att bereda dig den glädjen att med höjd sabel främst bryta in i en fiendtlig fyrkant, skulle än sjelfva fan ta dig i nästa ögonblick. — Onkel! utbrast Johanna med en så obeskrifligt huld förskräckelse, att jag ville hafva tryckt henne till mitt bröst och betäckt hennes kära svärmiska ögon med tusen kyssar. — Hvad är det att ,onkla åt? frågade den gamle krigaren i sin stridsifver, — du bör inte taga allt efter orden, flickan min, ty också jag tycker om pojken, och då jag talade om fantagning, så var det just inte frågan om horn och hästhof. Egentligen menade jag dermed: Om han än i nästa ögonblick sönderhackades i tusen millioner granatskärfvor. — Men då vore han ja också död, återtog Johanna med ett skalkaktigt leende. — Det förstår du inte, flickan min, svarade öfverstlöjtnanten allvarligt och åter flög den gröna ögonlappen upp, åter erhöll mustachen en häftig, spiraltormig rörelse, och åter vidgades hans af jernkorset prydda bröst, — nej, mitt barn, det förstår du lika litet som fordom din tant, min gamla Lisette. Hon talade också om dödskjuten och dylikt. Döden på slagfältet är en hjeltedöd, och en njeltedod är det skönaste som finns i verlden, och den som dör såsom bjelte han får en minnesvård, för att erinra kommande släg