Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1866, sida 1

tades än på den mellan träden framskymtande jägmästaregården, än med ett spåndt uttryck på öfverstlöjtnantens upplifvade ansigte. För henne voro dessa berättelser ännu nya, och i det hon med intresse lyssnade till hvarje ord, tvekado hon synbarligen om hon mest skulle beundra den dåvarande, — alla hjertan upprörande tiden, eller den efter hennes begrepp tappraste och förträffligaste af alla krigare och farbröder. Jag kände redan af gammalt de kära historierna och var aldrig i förlägenhet för ett svar eller ett uttryck af bifall; jag kunde derför obehindradt betrakta den sköna flickan, hvars arm hvilade så varmt och mjukt på min, att jag stundom tyckte mig känna de regelbundna, men snabba pulsslagon. Och då hennes lockar vid någon hastig rörelse af hennes hufvud berörde mina, då hennes andedrägt flägtade så varm mot min kind, eller då hennes lilla mjuka hand ofrivilligt tryckte min arm litet fastare vid skildringen af någon hotande fara, o, huru blodet då trängde till mitt bjerta, och huru jag i tankarno jublade vid en aldrig förr anad lycksalighet! Ja, jag ville hafva sjunkit till hennes fötter och i vild glädje bevisat henne, att ödet hade bestämt oss för hvarandra, och att vi redan borde betrakta hvarandra såsom oupplösligt förenade. ,Som brud sin hand hon lade I hans, — till återsvar upprepade jag oupphörligt i tankarne, medan min gamle vördnadsvärde förmyndare lät batteri efter batteri köra upp, här nedmejade hela bataljoner med kartescher, der medelst djerfva rytteri-anfall sprängde fruktansvärda, med bajonetter späckade fyrkanter,