Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1866, sida 2

då jag hade nalkats inom hörhåll. — Johanr ville ut redan för en timma sedan för att sc om du inte ännu syntes till; inte sannt, flic kan min? Johanna räckte mig handen med ett ljuf leende; — om också inte för en timma se dan, så kan likväl en halftimma hafva förflutit, sade hon och betraktade den gamle herrn skalkaktigt, — och då Gustaf sjel hade bestämt tiden, så trodde jag — — — Så trodde du att han bestämdt skulle komma en timma före den bestämda tiden, inföll öfverstlöjtnanten leenåe; — åh jag känner min förträfflige Gustaf, fortfor har och höjde något på lappen framför sitt blinda öga, likasom för att betrakta mig noggrannare samt derefter skaka min hand, likasom ville han rycka armen ur led; — bryter visserligen upp i tid, men måste ofta göra hall! under vägen för att dricka ett mått eller be. trakta en täck bondflicka litet närmare — — — Hvilket man bör ursäkta, käre onkel, ty jag kan knappt tänka mig något nättare än on Söndagsklädd bondflicka med sin lilla spotsmössa, inföll Johanna på naivt öfvertygande sätt. — Bravo, Johann! ropade öfverstlöjtnanten och gaf mig en illparig sidoblick, — det kallar jag förståndigt taladt; gafs en tid, då jag sjolf, — men det der är ingenting för dig, och dessutom är det längesedan — — — Det var långt innan ryttmästare Worker förvärfvade sig jernkorset, inföll jag, i det jag trängde mig emellan farbror och brorsdotter, samt i deras sällskap tog återvägen till jägmästargården. — Ho, ja! brummado den gamle krigaren, i det han höjde bröstet och strök sina långa, gråa mustachor. — Då, när en viss Lisette, den vackra