Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1866, sida 2

satt korpen och förtärde med en gurmands värdighet de bitar, som hans herre och vän räckte honom. — Om Anton hade en almanacha samt kunde läsa och skrifva, skulle han säkert stryka under den här dagen tre gånger, tänkte jag, medan jag med lätt hjerta fortsatte min väg; — arme gosse, jag ville en gång öfverraska din bror, då han försöker sina näfvar på dig. Vid fader Homer och alla olympens gudinnor! Jag skulle garfva lädret åt honom! I skog och mark Min fröjd jag finner började jag att sjunga, medan jag observerade hura hunden sökte framför mig. En hvissling ljöd på föga afstånd framför mig. Hunden upplyftade hufvudet och lyssnade. — Diana! Diana! Hvar håller den fan hus!? Hitåt, ici! skallade straxt derefter min förmyndares kommandoröst. Diana ilade bort, jag hoppade öfver diket från skogen in på landsvägen, och då jag vände mig mot jägmästaregården, såg jag en gammal herre och en dam, hvilka med längsamma steg kommo emot mig. Om jag inte genast hade kännt igen dem, så skulle Diana, som med stormande glädje omvexlande koppado upp mot de båda promenerande, snart nog hafva sagt mig hvilka de voro. VII. Budskapet. — Blixt och dunder, pojke, det kallar jag punktlighet! ropade min förmyndare till mig,