Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1866, sida 2

skalle bära sig åt. Så snart sogemn kände sig befriad, utsträckte han likasom pröfvande först den ena och derefter don andra vingen, slog näbbet flera gånger högljudt tillsammans, gick några steg bakåt, likasom för att taga anlopp, och i nästa ögonblick satt ban till Antons outsägliga glädje på hans skuldra och gned smekande sitt hufvud mot krymplingens sträfva kind. — Han är frisk, han lefver, och den käre, unge herrn har räddat honom, sade den arme gossen med tacksamhetstårar i sina ögon. — Jag är glad att vi kommo i rättan tid, svarade jag och strök korpen, hvilket denne tillät med ett hest skratt och räckte till och med fram hufvadet såsom den punkt der smekningen föreföll honom angenämast. — Den käre, unge herrn vet inte hvilken välgerning han har gjort mig. — Tyst nu dermed, Anton, jag har gerna gjort dig den lilla tjensten; gå nu hem, äfven jag måste nu skynda mig, ty man väntar mig redan på jägmästaregården. — Om jag inte vore en så olycklig krywpling, så kunde jag kanske få tillfälle att tjena herr studenten. — Tack, tack, min käre Anton, jag är sullkomligt belåten med din goda vilja, kom pftare till jägmästarogårdon, fröken Johanna — — — Johanna, kok kaffe! kraxade korpon. — Ja visst, Jakob, hon skall koka godt kaffe åt er, fortfor jag, och i det jag derefter räckte handen åt Anton till afsked samt lockade hunden till mig, trängde jag mig genom buskarne fram till landsvägen. ÅÄnnu en gång såg jag mig tillbaka; Anton hade satt sig i gräset; på hans knän