Mandanslickan 5). Berättelse från Rhen och Missouris slodområde. Af BALDUIN MöLLILHAUSEN. (Ofversättning af Sigfrid Nyberg.) Anton hado emellertid öfvervunnit sin fruktan att upptäcka det värsta, och bittert snyftande knäföll han bredvid sin enda vän och undersökte honom med rörande omsorg. — Ack, de hafva bundit hans vingar! utropade han kort derefter, — bundit hans vingar, så att hundarne skulle slita sönder honom. Det har min bror gjort, och mamma har sett på! Men jag tänder eld på vårt hus om Jakob dör. Stackars Jakob, var lugn, jag har bröd med mig åt dig och äfven ett stycke kött; den unge herrn gaf mig det, och jag bar suttit till bords med honom, jag, den arme, föraktade krymplingen. Likasom hade korpen förstått sin herres trösteord, betraktade han mig flyktigt, hvarefter han uppgaf ett ohyggligt skratt, hvilket var så likt Antons, att jag skulle hafva blifvit vilseledd och ovilkorligt instämt i skrattat, om ej min uppmärksamhet just hado varit riktad på honom. Slutligen hade det lyckats Anton att lossa de fängslande banden från sin älsklings vingar, och andlös af fruktan och spänning uppreste han sig för att so, harn korpen nu ) Se H.-T. N:o 1—16.