Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1866, sida 1

1 mn X G UTRIKES, TYSKLAND. Dapnateradokammarens president, hr Grabow, svortog i kammarens möte d. 17 dennes sin )rdfärandevärdighet med följande tel: ,Edert val har för sessionens hela längd utvämnt mig till innehafvare af det svåra presidentenbetet; jag tackar er på det hjertligaste för letta edert åter visade gamla förtroende. Jag rånner mig förpligtad att för sista gången emotuga edert ärofulla uppdrag och efter bästa förnåga samvetsgrannt, troget och opartiskt uppfylla nina svåra åligganden. Mina herrar! Den dystra, den sistförslutua sessionen inför eder och lanlet upprullade bilden öfver vår stats inre läge har sedan dess än mer förmörkats. Vid nämnda sessions slut, vid en tid och på en plats, der varje vederläggning var omöjlig, beskyldes denna församling för att genom förkastande af lagar och vägran af penningmedel hafva skadat landets materiella väl, satt dess yttre säkerhet på spel och utsträckt handen efter rättigheter, hvilka lagenligen icke tillkomma den — i få ord: den beskylldes för att i den politiska meningsstriden hafva prisgifvit den högsta lagen och yttersta rättesnöret för alla partier: fäderneslandets väl. Uppmuntrad genom denna ogrundade, i riksdagarnes årsböcker oerhörda tunga anklagelseakt, vågade den reaktionära pressen ostraffadt framkasta beskyllningar af den lidelsefallaste och förhatligaste art, och prester tillåta sig opåkallade steg af gränslösaste öfvermod mot den andra likberättigade lagstiftningssaktorn. Men tåla ville regeringen icke, utan förbjöd, ja hindrade med vapenmagt en fest vid Rhens stränder, genom hvilken det frisinnade borgaredömet i Rhenprovinsen och Westfalen ville ära de förhånade och förföljde preussiska folkrepresentanterna, i tacksamt erkännande af deras under fyra år visade okufliga mod i den svåra striden för den af dem besvurna författningen, för de med bref och sigill bekräftade folkrättigheterna. Den författningsstrid, som uppkommit genom den icke lagligt ordnade armåreorganisationen, har blifvit kronisk, men detta icke genom deputeradekammarens förskyllan, hvilken endast oafbrutet och ståndaktigt försvarat sin med författningens bokstaf och anda öfverensstämmande finansrätt emot alla utlaggningskonster, men aldrig utsträckt sin band efter rättigheter, som icke tillkomma den. Oaktadt den allerhögsta förordvingen af den 19 Mars 1862 beträffande verkställandet af valen till deputeradekammaren hade lofvat, att vid den bestående författningens vidare utveckling skulle lagstiftning och förvaltning utgå från frisinnade grundsatser, bar den politiska delen af lagstiftvingen bragts till fullkomligt stillastående. Endast herrekammaren bar på förordnings väg erfarit en slutgiltig förökning af sina ledamöter. Men förgäfves hoppas landet ännu på de lagar beträffande minister-ansvarighet och öfver-räknekammarens inrättning och befogenhet, hvarförutan författningen ej är en sanning; förgäfves väntar landet på en af frisinnade grundsatser uppburen undervisnings-, närings-, kretsoch provinsial-förordning. Statens förvaltning är helt och hållet främmande för frisinnade grundsatser; åtgärderna mot frisinnade tidningar, föreningar, församlingar, liberale kommunal-tjenstemän och statsborgare bära lefvande vittnesbörd derom. Men fastän intet af de gifna löftena blifvit uppfyldt, skall preussiska folket och dess representanter aldrig förneka den onekliga sanning, att statens materiella och andliga väl och dess yttre säkerhet framför allt fordrar det ovilkorliga erkännandet och samvetsgranna utöfvandet at dess besvurna offentliga rätt, och att all magt, som icke hvilar på denna rätt, är orättfärdig och osedlig. Blott en på denna sanning grundad frihet kan föra till moraliska eröfringar, till en tillfredsställande lösning af den, trots krigiska framgångar, genom Gasteinerfördraget allt mer invecklade och försvårade slesvigholsteinska trågan, och dermed till Tysklands förbundsstatsmessiga enhet. Måtte Preussen, för att upptylla sin tyska kallelse, oförtöfvadt beträda den frisinnade utvecklingens väg, innan det ser sig förekommet af att möjligtvis för friheten gynnsamt förlopp af den närvarande författningskriser i Österrike, och innan det öfverhufvud blir fö! sent. Då skall Tysklands framtida författningsenliga parlament med glädje se vårt tyska fä derneslands stora framtid betryggad i vära ko nungars mäktiga händer. Detta är min upprik tiga, ärliga, lifliga öusvan vid det sista tillträde till mitt embete. President Grobous ofvanstående tal är, så som man finner, en protest mot det afskedstal hrarmed Hans preussiska Majestät genom sit ombnd, hr v. Bismarck, afslöt den förra landt dagens session. Sedan kammaren skridit til