kort före branden yttrat till några af hyresgästerna, när dessa begärde reparation i sina lägenheter, det han ej ville göra någon sådan, utan önskade att han väl vore af med det satans rucklet, hvilket yttrande föresallit G:n så misstänkt, att han ausett det vara angeläget att ha assurans å sina lösören, då han bodde i ett hus, der värden hyste sådane tankar. Beträffande handl. Söderström, så skulle denne kunna npplysa om att Berntsson, som varit anställd hos Gustafsson, kort förrän han lemnat orten fällt yttranden, hvaraf det var påtagligt att hans af G:n försäkrade gångkläder, hvilka uppbrunnit, icke innehaft det värde, som denne uppgifvit. Hr Oornäer genmälte, att han icke yttrat sig så som G:n berättat, men att det väl kunde bända att han, missnöjd öfver hyresgästernas slarf eller vårdslöshet, någon gång sagt att han vore uppledsen härvid. Meningen hade derför aldrig varit sådan, som G:n nu ville tyda densamma. Tillaggande hr Corn6er, att då han ånyo blifvit inkallad i saken, ansåg han sig böra meddela, att han inhemtat det Gustafsson kort före branden varit inne hos i samma bus boende makarne Thorsen och rådt dem att icke betala hyran, men deremot uppmanat dem att snart branaförsäkra sina lösören. Förmodligen hade rådet i afseende på byran vunnit gehör, ty denna blef icke erlagd. Gustafsson vidhöll att handl. Corner skulle haft det förut nämnda yttrandet, som förefallit honom så misstänkt, hvilket han sade sig kunna bevisa, men bestred att ha gifvit makarne Thorsen sådane råd, som Cornåer uppgifvit. Handl. Söderström upplyste, att mästaren, som förestår hans skomakeri-rörelse, berättat, det Berntsson nyligen inkommit på verkstaden och sökt kondition, dervid han omtalat, att han vid branden icke innehaft så många gångkläder, eller till ett sådant värde, som blifvit uppgifvet och Gustafsson försäkrat desamme, utan vore detta blott en tillställning af den sednare. Åklag. onmälte, att den mysteriöse agenten Rydqvist, som skulle vara egare af det uppbrända lagret, ännu icke kunnat träffas eller låtit böra af sig, hvadan det vore föga sannolikt att han någonsin skulle blifva synlig, men Gustafsson påstod att han nog skulle infinna sig, då han vore en karl, som icke försummade sina affärer. Derefter begärde Gustafsson att få komma på fri fot, då han hade en sjuklig hustru och 6 barn att försörja, hvilka genom hans bäktande ledo nöd, men hans begäran afslogs äfven denna gång och han återfördes till cellen, för att der afbida målets utgång vid rådhusrätten, dit ransakningen hänvisades. — I Tisdags var i poliskammaren förhör angående den sorgliga händelsen, som timade i Söndags vid niotiden på morgonen ombord å finska skeppet Maria, liggande i vinterqvarter å rivieret midt för varfvet Kusten, då eld utbröt å fartyget, dervid jungmannen Carl Wilhelm Carlsson tillsatte lifvet. Af styrmannen Nordström och matrosen Pettersson, hvilka jemte Carlsson, voro ombord å fartyget, för att taga vård om detsamma, enär kaptenen och den öfriga besättningen afrest till hemorten, upplystes, att då Nordström i Söniags morse vid nämnde tid sett ut genom kajutfönstret, bemärktes rök uppstiga från kabyssen, hvilket N:m trodde härleda sig från att Carlsson kokade kaffe; men sedan N:m väntat en stund på att Carlsson skulle infinna sig härmed, bvilket icke skedde. begaf han sig upp på däck, för att efterhora orsaken dertill. När han kom till kabyssen kandes en stark röklukt, hvadan han anade det eldfara var 4 färde. Han ropade derför på Pettersson, som straxt infann sig, hvarpå anledningen till den ovanliga röken befanns vara, att eld utbrutit i skansen, innanför kabyssen, der Carlsson hade sin sofplats i en koj. Sedan dörren härtill öppnats och elden med tillbjelp af tillstädeskomna personer, hvaribland hamniotsen Hansen, som öfvertog befälet och kraftigt bidrog till brandens dämpande, blifvit släckt, visade sig den rysliga aublicken af den unge Carlsson, sittande död i en framåtlutande ställning, med den ena handen afbränd och kroppen i öfrigt betydligen skadad af elden samt kläderna förtärda, men å den ena foten var stöfveln qvar. Det synte st att elden härjat starkast i kojen, hv: t antages, att Carlsson, hvilken ständigt Ir K ipa, tändt denna och härefter s ade epildt eld ibland 0 13 der mmit geoc Pen apph kabyssen. Med anledning a! hva yst, föranledde undersökni i hå, vidare åtgärd. I — Som förut omnämnts i denna tidning, ir räffade natten till i Söndags vid 12-tiden ett! mbud till eldsvåda i en af Carnegieska brukets arbetarebostäder vid Klippan, men hvilket uppäcktes genom rök derifrån af tvenne i närheen patrullerande poliskonstaplar. Enligt hvad sedormera inhemtades härledde röken sig från en soplåda, der eld uppkommit, men hvilken straxt släcktes. Det antages, att elden uppstått lerigenom att brukets skorstensfejare Norgren, som föregående eftermiddag rensat en pipa i skolhuset, dervid kastat sot och aska jemte en viska i lådan, hvilket föranledt antändningen, lå eld förmodligen funnits ibland dessa ämnen. Vid förhör härom i Thorsdags i poliskammacen, bestred Norgren genom ombud att han vållat elden, hvadan målet uppsköts till annan lag, då han skulle vara personligen tillstädes. — Förliden höst hade hustru Johanna Arvidsson, som är boende i huset 4 81 på Otterhälan, under någon tid haft till biträde vid sömhad förra pigan Gusta, va Johanason ifrån torpet Enghagen under gården Grimby i Torps socsen på Oroust. Hon hade så mycket hon förmådde visat henne all ålvilja, men dessa vänkapsbevis löntes af Johanna på det vis, att hon en dag försvann, medtagande från en hos Arridsson boende jungfru Anna Stenström ett par calsonger, ett lintyg och ett par gummigaloscher zamt från Arvidsson en yllekjol, en bomulls-och on svart sidenduk. Man spanade väl efter rymmerskan, men fann snart att denna lemnat staden, hyarjemte inhemtades att flera af hennes uppzifter om bekantskap med personer härstädes )ott voro diktade. Emellertid inträffade för några dagar sedan att hustru Arvidsson helt )förmodadt mötte Gustafva på en af stadens ga or. Hon tilltalade henne straxt, men Gustafva åtsade att hon icke kände henne, hvilket knep lock icke lyckades, ty hustru Arvidsson kallade en karl till biträde, för att hålla fast rymmerkan. Då kapitulerade Gustafva och följde godilligt med till polisvakten, der hon erkände sig ia stulit de omnämnda persedlarna, af hvilka ron innehade några. Inställd i går hos poliskammaren vidhöll hon itt erkännande, hvarefter målet remitterades ch Gustafva Johansson införpassades till cellangelset. — Timmerhandlanden N. Larsson hade nyligen vaft 19 et Srämnen lioganda sammanhnnasa Sen