mena a 0 4 7 7, ranulwuunIug PIJUA MVA Storu t e t Riddarhussalen; dess väggar kläddes med de i politiska rättigheter upptagna (introducerade) grefliga, friherrliga och adliga ätternas vapen, målade på kopparplåtar och uppsatta efter hvarje familjs nummertal. I fonden af salen, under taklisten, uppsattes e i sednare tider (på 1760-talet?) Vasaättens vapen, större än alla de andra. Öfver detsamma, mmidt emot det, och i salens fyra hörn läsas la, 1 intager sin skölds nummer, upptaga salens solfy:a, afdelade genom en midtelgång, sidotinska tänkespråk, egnade att till ädla tankar uppmana de i salen rådslående ädlingarno. De lyda på svenska så: Folkets väl min hög sta lag. — För fosterland och frihet. — Gudfruktigt och ärligt. — Rättvist och hofsamt. — Försigtigt och enigt. — Vist och kraftigt. — Bänkar utan ryggstöd, der hvarje medlem gångar längs väggarne och den öppva, uppböjda plats i fonden, der landtmarskslken och kansliet under riksdagsförhandlingar hafva sina plateer. År 1741 uppfördes i den Vasavapnet motsatta delen af salen en läktare ,för adelig ungdom från 18 till 25 år, och un ,efär vid samma tid sattes ett högt skrank på ömse sidor om midtelgången, till förekommande af sammanrusningar, trängsel och handgripliga uppträden, hvarpå under Fribetstiden icke exempel saknas. Men för en mansålder tillbaka uppläts läktaren åt allmänheten, för några år sedan borttogs skranket och förnyades inredningen: — detta var genomgripande för Riddarhussalens historia — det blef betecknande för ridderskapets. Riddarhussalens Historia! Hvilken af nordens ssalar har väl en sådan historia? Huru många si hela verlden? Riddarhussalen har i nära tvåhundra är varit vittne till blomman af våra parlamentariska strider och förhandlingar, till fosterlandskärlek, till partisinne, till hat och sämja, till dygd och uppoffring, till förföljelse och trots. Men — hvilket eget sammanträffande mellan Riddarhussalens första och sista minne. I plenum den 5 Dec. 1680 medgaf adelns talrikaste klass reduktionen; i plenum den 7 Dec. 1865 beslöt adelns pluralitet ståndets upplösning såsom politisk institution Under Carl XII:s tid, då adeln hade annat bestyr i rikets tjenst än att öfverlägga i statssaker, begagnades riädarhussalen till kyrka för Slotts församlingen. Men ej förr var konungen död, än det visade sig att adeln öfverlagt, fastän ej i sin sal, och sedan den svenska suveräniteten först i Norge af armen blifvit afsvuren, var riddarhussalen den 20 Jan. 1719 vittne till ständernas första samling och snart derefter till ridderskapets och adelns högtidliga försäkran att aldrig i Sverge lida en enväldig konung. Endast några dagar efter riksdagens begynnelse eröfrades salen af den lägre adeln, som genom landtmarskalken underhandlade med de till rummen nedanför flyktade herreoch riddareklasserna. Den gamla klassindelningen inom adeln måste vika för mängdens rop, och slutet pä trätan blef, att hvarje adelsman hade nu en röst på riddarhuset i stället för inom sin klass, dervid 200 familjer kunnat öfverrösta 1,500. ,,Dermed var grunden äfven lagd till en lika fattig som talrik adels pluralitet; säger Geijer; och tvenne decennier hade ej hunnit förgå, innan fullmaktshandeln begynte — detta uppslag till utländsk korruption, som bragte fäderneslandet nära siv undergång och flatat et seroligt blad i den krans af svenska minnen, som omger vapensköldarne i riddarhussalen. Och dock var frihetstiden riddarhusets glansperiod. Medelpunkten för statslifvet, samlingsplats för de maktegande, tummelplats för de strider, hvari alla interessen inom landet uppgingo, glänste riddarhussalen långt mera än både ihronsal och rådkammare. Sin öfverman hade hon dock i de under henne belägna rum, dit herreklassen i Jan. 1719 tagit sin tillflykt; der residerade den tidens regent, sekreta utskottet; men från riddarbussalen kommo dock alla, som der styrde och ställde, om än en ofrälse minoritet fick vara med om intrigerna och besluten. Och adeln var merendels talrikt samlad till utöfvande af sin makt och skördande af sina fördelar; i landtmarskalksvalet år 1738 deltogo t. ex. 686 röstande. Adeln skyllde också på öristande utrymme i riddarshussalen, då den 1760 beslöt, att inga nya adelsmän skulle få på riddarhuset intagas, förrän der redan säte egande ätter minskats till 800. Men både detta och otaliga andra beslut gjordes om intet, då Gustaf III sjelf tog spiran, och det blef honom förbehållet att åt riddarhussalen skänka en af dess märkvärdigaste dagar. Var vid myndigheten från de så nyss afbrutna partistridernas dagar, hade adeln äfven vid 1789 års riksdag ett politiskt mod, som icke vek för hot eller maktspråk Dragna klingor förekommo äfven vid denna riksdags plena liksom femtio år förut, och både enskilda anteckningar och offentliga protokoller vittna om hetsiga och bullersamma uppträden. Konungen hade vid riksdagens början fängslat 18 af riddarhusets förnämsta medlemmar, men derigenom icke skrämt de qvarvarande. Han beslöt nu att gå en annan väg, lika olaglig men mera oerhörd än den förra. Det var f. m. den 27 April 1789. Utanför riddarhuset sorlade en halfrusig pöbel, och polismästaren var på sin plats midt ibland dem. I riddarhussalen rådslog den i plenum församlade adeln. Hufvudfrågan för dagen gällde en bevillning, den konungen äskat , till nästa riksdag(d. v. s. på obestämd tid, då riksdagskallelse berodde på konungens skön), men adeln endast på bestämda år ville utgöra. Hurrarop och stoj afbryta plötsligen öfverläggningarna — och i salen träder konungen, åtföljd af endast tvenne personer, går fram till landtm rskalkens stol och begynner uppläsa ett af pöbelns skrål ofta afbrutet tal. Under det gyllene Vasavapnet tog han derefter plats, påstående sina anors rätt, och fungerade såsom landtmarskalk under den tid af flera timmar, han tillbragte i salen. Värdiga och kraftfulla röster höjdes emot honom, och ban sjelf talade mildt och lugnt, öfvergående i de mest bevekliga föreställningar, att ,,vårt (adelns!) beslut måtte bli öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts begäran. Slutligen framställde konungen, etter en icke kort diskussion, proposition på birall. Ett väldigt nej skallade genom salen, öfverröstande ett svagt jarop, men konungen förklarade frågan med ja besvarad och befäste med klubbslag beslutet. Och hur mycket än ropen nej — ja — nej — votering — ingenting är beslutadt dånade kring honom, tackade konuvgen vänligt för adelns bifel och besörjde en deputations afgång till medi stånuen, härvid understödd af sina fåtaliga anhängare, för att meddela desamma ridderskapets och adelns beslut! Det är verkligen ett makalöst streck, denna coup dtat 1789. Adeln skriker nej till föreningsoch säkerhetsakten — men landtmarskalken undertecknar den; den ropar nej till bevillningen — men konungen finner ja vara öfvervägande och låter, sjelf landtmarskalk, en deputation afgå med underrättelse om beslutet, under det detsammas verklighet högljudt bestrides af riddarhusets förnämsta män och flesta ledamöter. ,Jag viker för makten, sade Wachtmeister, när han förgäfves sista gångsn protesterat. Och då man ej ville skrida till våld å konungens person, hade man heller ingen annan utväg för tillfället. Men hämndens dag kom. Dagen efter detta minnesvärda plenum afblåstes riksdagen, och på riddarhussalen hölls intet nytt plenum förrån — den 1 Moj 1809. En månad derefter bevittnade de sköldbehåängda murarne en storartad afsägelse af många privilegier af materielt värde. Men äunu förgick mera än ett halft århundrade under parlamentarisk kamp för fosterlandets fredliga utveckling, ofta hämmad af ståndsoch partisplit, innan det skönaste bladet hann att inflätas i riådarhussalens rika minneskrans — den 7 December 1865. (Ny Il. Tidn.) Råättegångsoch PolissakerPoliskammaren.