nu omöjliga. Men traditionen om hoflyxen har ännu djupa rötter. Deremot synes en annan monarkisk tradi tion vara nära att falla i glömska, eller åtminstone komma ur bruket, nemligen att furstarne skulle vara de förste mecenaterna för vetenskaper och konster. Det var, vid en viss epok, regenternas största ära att omgifva sig med sitt folks högsta bildning, och flera staters blomstringstid i fråga om vetenskap och skön konst infaller under sådana regenter, hvilkas namn qvarlefver i historien såsom uppmuntrare till män, hvilkas minne lefver af sig sjelft. Detta var särskilt de konstälskande Mediceernes berömmelse; detta skall blifva Gustaf III:s ära, sedan han i öfrigt, med sina förtjenster och fel, fallit i glömska. Och en sådan användning gör en hög civillista berättigad, äfven om det konungsliga understödet icke längre påkallas till samma grad som fordom, när en nations allmänna odling och välmåga hunnit den höjd, att dess bildnings målsmän uppbäras af nationen sjelf, egande derigenom en långt mera fri och oberoende tillvaro. Det gäller för regenten samma lag som för hvarje enskild medborgare: ja större makt och tillgångar att gagna, desto större äro anspråken på honom och desto större hans ansvar. Denna lag är visserligen icke öfverallt och alltid juridiskt formulerad, men den gäller med oafvislig moralisk kraft. När alltså en nation omhägnar sitt furstehus med rikliga medel för en sorgfri lefnad, så följa alltid anspråken och ansvaret i spåren. Detta är äfven något, som hvarjo upplyst och rätttänkande furste framför hvar och en annan sjelf inser och känner; ja, de finnas, hos hvilka den djupa känslon af detta ansvar väckt den största oro och bekymmer. Och ingen må undra deröfver. Det är ingen lätt sak att känna sig äga större moraliska förpligtelser än man kan, med bästa vilja, jallgöra. Men endast den allvarliga önskan och sträfvandet äro dervid nog. Folken fordra i sjelfva verket icke mer. Men detta fordra de. Då vi anknutit dessa allmänna betraktelser till den ekonomiska fråga, som först mött oss vid den svenska statsbudgeten, har det varit, för att i någon mån motivera hvarföre vi ej velat hänföra anslagen till den första hufvudtiteln såsom öfverflödiga Dot är nemligen vår oskrymtsde mening att de kunna blifva gagneliga, i den mån man frigör sig från de falska föreställningarne om den monarkiska värdighetens oundvikliga samband med en öfverdrifven hofhållning, föreställningssätt, hvilka helt visst ej öfverensstämma med lynnet och smaken hos de flesta medlemmarne af vårt konungahus. Ty i samma mån öppna sig tillgångar till uppmuntran af många goda krafter, som äro deraf i behof, och till framkallande af nya, hvilka skola i rikligt mått åt landet återgälda de anslag, som anvisas till denna gren af statens styrelse. Så skola dessa näringssaster ej vara undanryckta samhällsträdet, utan återgå till detsamma, befruktande och stärkande. Ty detta blir, märk vål, alltid slutpunkten i vårt räsonnemang. Här är mindre fråga om att stora anslag dragas från det allmänna växtlifvet, än att de till detsamma återföras. Men detta är nödvändigt. Vattenskott och ogräs få icke insupa de näringsmedel, som äro vilkoren för den ädla, fruktbärande plantans växtlighet, utan måste bortrensas. Parasiten verkar lika förderfligt antingen han fästat sig i trädets krona eller vid dess fot. Kan det alltså bevisas att de närivgssafter, som från nationen utgå till det ändamål, hvarom här är fråga, föda vattenskott och parasiter, som tära på samhällsorganismen, i stället för att återgå till dennas lifvande och stärkande, då äro de skadliga och följaktligen oberättigade. Det är då icke längre fråga om hurnvida man har råd eller ej; det gäller då, att nationen icke äger rätt att så befrämja ett skadligt syfte. Och för denna grundsats — inför rättens, samvetets eviga lag — vika alla andra skäl. Vare detta nog sagdt om vår första hufvudtitel.