Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1866, sida 2

— Mycket annat, käre, unge herre, mycket, mycket annat, o, hunden, hunden! — Det är herr öfverstelöjtaoantens hund och han gör dig ingenting, det ansvarar jag dig för. — Men Jakob, jag hör Jakob! De göra mina Jakob något ondt! Jakob! Jakob! och med detta rop ilade han framåt så fort han förmådde. Bekymrad att den arma menniskans enda glädje verkligen kunde gå förlorad genom någon olycklig tillfällighet, skyndade äfven jag i fullt språng åt det håll, hvarifrån en hunds arga skall framträngde till oss, tidtals blandadt med en hörbart ansatt korps missljudande kraxande, hvilket Anton, begåfvad med en utomordentligt skarp hörsel, redan länge hade hört. Jag upphann hastigt den klagande och flåsande slyktingen, och i det jag vek af från stigen in i skogen, varseblef jag efter att hafva tillryggalagt ett par hundra steg min förmyndares hvitoch brunfläckige älsklingshund, hvilken med ett argt skall än ifrigt förföljde ett framför bonom i det höga gräset hoppande föremål, än sprang omkring det med alla teeken till de fiendtligasto afsigter, då det hade fastnat i något snår. — Diana! ici! Diana! ropade jag häftigt. Hunden kände igen min röst och blickade bort mot mig, men i det han ansåg min brådska som en uppmuntran, sprang han med trdubbladt raseri på korpen, och i nästa sgonblick såg jag ett litet moln af svarta jädrar upphvirfla. Den stackars fogeln måtte emellertid hafva att sig eftertryckligt till motstånd, ty likaså iastigt sprang hunden tillbaka och utstötte stt kort, genomträngande jemmerskri. Men innan han kunde förnya sitt anfall Mm —2 5