detta. Sådaue äro alla de, som innefattas under behämningen fornminnen. Dessa kunna ofta vara skenbart obetydliga ting; men ingenting är obetidligt, som sprider ljus ötver de förhållanden, under hvilka ett älskadt fosterland blifvit ledt och vårdadt. Jag behöfver här icke nämna hvad som menas med fornminne eller fornminnessaker, sådent är hvarje folkskolelärare bekant. Jag endast vill anhålla att herrarne hvar i sin stad benäget efterspörja, tillvarataga eller beskrifva eller afrka pådane och till fornminnesföreningen lemna och meddela hvad de fiona vara i hennes intresse, såsom gamla mynt, vapen, redskap, käril, permebref, sägner, sagor, folkvisor, melodier, protokoller — med ett ord allt, som kan lemna belysning åt vårt lands äldre historia, landets och folkets öden, utveckling, o. s. v. dit naturligtvis höra runstenar, bautastenar, domarsäten, ättekullar, grafvar, kummel, grafstenar i kyrkorna och på kyrkogårdarne, m. m. dylikt; — ord och talesätt i folkspråket ingalunda förglömmandes. Vår raska tid går framåt som en stormvind, och i och med sitt framilande bortsopar den snart sagdt dagligen mycket af våra dyrbara fornminnen. Det är derföre angeläget att en och hvar, som är i tillfälle att dem uppbevara, med frisk hand fattar dem och, att jag så må säga, lägger dem till ett varmt bjerta. Hvem kan detta bättre än folkskolläraren? Jag vet ingen, som dertill är mera i tillfälle, änskönt hans tid är knapp. Men han är i beröring med folket mera än både presten och någon annan. En lättnad vid afläsningen af runor blifver med det snaraste beredd, då för några öre blifver tillgänglig en liten broschyr: ,Konsten att läsa runor, folkskolorna och menige man meddelad. De herrar folkskollärare, som vilja bekomma stadgar för Westergötlands fornminnesförening och vilja som medlemmar i föreningen ingå, behagade sådant hos mig anmäla. Tillåten mig M. H.! få anhålla att denna min korta uppmaning blir af eder allvarligt uppmärksammad! — Äfven folkskolläraren är ju en vetandets målsman! Sandhem och Elmered, Januari 1866. Claes Joh. Ljungström.