Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 3

——— — — — — —ö— (Insändt ) Folkskolan och Folkskole-rådet. Då konung Carl XIV Johan gaf svenska folket Sin yttersta vilja, nemligen den nådiga stadgan om folkundervisningen i riket af den 18 Juni 1842, hvilken hade det hugstora och sköna ändamålet: ,,det uppväxande slägtets danande till kristliga och gagneliga medlemmar i det svenska samhället, så utgör denna tanke en glanspankt i hans regering, som alltid skall hålla profvet i jembredd med de visaste och ädlaste handlingar, hvilka efterträdande regeringar i en framtid kunna komma att vidtaga till rikets bästa. Men der begicks ett stort fel, då i samma förordnings 3 2 föreskrefs att kyrkoherden eller den prestman hans ställe företräder skulle vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet. villigt erkännes att många af hrr kyrkoherdar hatva rätt uppfattat det sköna ändamålet med folkundervisningen och med de medel, som stått dem till buds, verkat för dess uppnående; men en beklaglig erfarenhet vet ock att framte exempel på sådana, som, oaktadt de sjelfva äro församlingens lärare och själasörjare, äro rent af fiender till all upplysning, som sträcker sig utom området af den antagna katekesen och bibliska historien, och dessa kunna icke annat än hämmande inverka på det uppväxande slägtets upplysning och bildning. Då en församling är nog lycklig att ega en kyrkoherde, som verkligen vill upplysningen, så vore han ju alltid säker om att blifva vald till ordförande af församlingen, och församlingen vore lika säker om att dess folkskola vore i goda händer under hans öfverinseende och ledning; men då församlingen är nog olycklig att få sig på halsen en af dessa Jjusets och sanningens motståndare, som med mörkret till bundsförvandt tro sig vara till endast för att beherrska och i sin påfliga myndighet regera och mer och mer förfän menskligheten; då kommer icke salig konungens testamente denna församling till godo. — 10 af dea nådiga stadgan tillförbinder tydligt presterskapet att i folkskolan undervisa, förklara och tillämpa religionens heliga läror och göra dem lefvande i barnasinnet. I dessa heliga lärors namn frågas: när såg man, som regel, en prest infria denna sin skyldighet? Undantag finnas, men de äro sällsynta. Presten bör ju vara församlingens lärare och själasörjare? Detta kan han också blifva om han häfdar sitt namn som lärare och tillförbindes, genom tydligare föreskrift i nämnde 8, rörande tiden pr dag eller vecka, att undervisa i religiops-ämnena, nemligen katekesen och bibliska historien, i folkskolan. Derigenom skall han blifva i tillfälle att närmare känna och mer och mer utveckla det uppväxande slägtets i sin församling själsförmögenheter till förståndet och viljan, och Järjungarne skola, i samma mån de se lärarens bemödanden för deras bästa, fatta det förtroende för honom, som han under sådana förhållanden så väl förtjenar och hvarefter man nu för tiden fåfängt spörjer. Det finnes tydligen lifslefvande exempel på prester, som hunnit 16320 gånger qvittera sina tertialer, men icke under denna tid hunnit uppoffra en enda minut i folkskolan för det uppväxande slägtets upplysning, och detta till trots af den nåd. skolstadgans uttryckliga föreskrift. Nu är dock tiden inne att tillhålla hvar och en, som dagtingar med sin pligt, vore han också en prest, att sköta den tjenst han åtagit sig. Presterna äro ju numera nästan helt och hållet befriade från kommunala angelägenheter, slippa numera att förlora sin dyrbara tid med riksvårdande angelägenheter, och således åter förvisade till kyrkan och skolan: deras naturliga verkningskrets. När nu de flesta pastoraten bestå sig med minst tvenne akademiskt bildade lärare, en eller flera folkskolelärare samt dessutom småskolelärare, hvilka alla, de förra ganska ansenligt, draga sin näring af församlingen, så återstår icke annat att göra för församlingen, än att tillse det densamma måtte draga all den fördel hon kan sf dessa andliga krafter, hvilka stå henne ganska dyrt. — För att församlingen skall kunna tillgodogöra sig dessa, vilja vi lägga den lagstiftande riksförsamlingen på hjertat följande: 1:0 att folkskolan skiljes ifrån kyrkan, 2:o att kyrkoherden icke måtte vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet, d. v. s. icke si:ta till doms öfver sig sjelf och sin egen verksamhet, utan dess väljande afgöres genom fritt val af församlingen; 3å:o att folkskoleläraren befrias från skyldigheten att i folkskolan undervisa i religionsämnena, katekesen och bibliska historien, samt att denna skyldighet ålägges församlingens egentlige religionslärare, presterna). Då församlingen består sig med så många gyllene jjusstakar med thy åtföljande ljus, till ganska högt pris, så är det tid att icke längre låta dessa lyss i mörkret eller under skäppona, utan för dem som i huset äro. Nedanstående skall visa befogenheten af dessa förutskickade önskningar och allmänna anmärkningar. — — — Det exempel, som ins:n här anför, innebär en anklagelse af sådan natur att red:n hvarken kan eller vill offentliggöra detsamma, om också namnen äro betecknade blott med initialer. I öfrigt torde insändaren billiga att vi mycket modifierat hans skrifsatt i allmänhet.