Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

sina matta ögon mot mig, rörde mig så, att jag nästan ofrivilligt sökte att i ännu högre grad väcka tacksamhet. Och för honom, som från sin födelse var bestämd att kastas omkring och misshandlas som ett vedervärdigt hinder, voro ju några få välmenta ord tillräckliga att förvandla hela dagen till en oförgåtlig fest. vi uppnådde snart ett landtligt värdshus, framför hvilket vägen delade sig så att den ena vägen förde rakt fram till det närbelägna Königsvinter, medan den andra krokte sig in åt Siebengebirge omkring Petersbergets fot. Den sistnämnda var vår väg, och jag hade ännu halfannan timmas vandring fram till jägmästaregården. — Kom Anton, sade jag till min reskamrat, i det jag gick fram till den med bord och bänkar besatta planen framför värdshuset, kom, jag är hungrig och törstig så att ett mått Drachenfelser skall smaka förträffligt. Anton följde mig fram till gårdsbäcken, men der framtog han sitt svarta bröd ur fickan, och seden han tagit sig en munsbit af detsamma, beredde han sig att lägga sig ned och afvakta min återkomst. — Nej Anton, så var det inte menadt, jade jag till den öfverraskado gossen, -— I spara brödet åt din Jakob. Om jag inte är s rik man, som särjkarlen trodde, så kan jag likväl betala litet hvetebröd, ett stycke skinka och ett mått vin för dig. Förvånad blickade Anton upp till mig. — Tänker den gode, unge herrn ge mig vin? frågade han med en af rörelsen osäker röst. — Ja Anton, och så godt Drachenfelse som värden har i sin källare. (Ue Jag tackar den gode unge herrn tu