Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

så skyndar hon in i huset och breder en smörgås åt mig så tjock som min knytnäfvo. — Det måste ju vara en riktig engel, anmärkte jag innerligt road af det sätt hvarpå han åskådliggjordo den unga flickans värde, — du måtte tycka mycket om den vänliga damen? — Folk tycka inte om mig derför att jag är en olycklig krympling, och derför tycker inte jag heller om menniskorna. Hvarför skulle jag också göra det? Jag är ju inte skuld till min olycka. Men fröken älskar jeg mer än mig sjelf, ja, mer än min Jakob, och henne till behag skulle jog gerna låta min bror piska mig blodig hvarenda dag. Jakob känner också redan fröken; jag har upprepat hennes namn så ofta för honom att han slutligen har lärt sig det. I dag Johanna, kok kaffe, Johanna, ropar han hundra gånger efter hvarandra, den beskedlige Jakob. Under detta samtal hade vi hunnit ett godt stycke framåt. Den hastiga rörelsen tycktes ej göra Anton någon möda, ehuru det såg ut som skulle han vid hvarjo steg falla öfver sin stödjande kryckkäpp. Jag betraktado honom med deltagande; det sätt hvarpå han yttrade sig om Johanna hade gjort mitt bjerta godt, och ehuru en och annan bitter anmärkning öfver bans sorgliga läge undföl honom, så måste jag dock tillstå att mångs goda böjelser slumrade inom hans bröst. De yttrade sig visserligen blott på ett barnsligt och för de flesta menniskor oangenämt sätt samt retade än till hån, och än åter fram kallade en viss fruktan för den vanskapligvarelsen. För mig deremot förlorade der arme gossen, ja längre jag talade med ho nom, allt mera af sin folhet, och det tack samma uttryck, hvarmed ban ofta riktad