Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

vid vägen till Lövenburg. Do ha ett litet hus, en trädgård och två gotter. — Det kan inte vara långt ifrån jägmästaregården? — Om man följer stora landsvägen, är det en god halftimmas väg från oss till jägmästaregården, men öfver skogen så är det bara hälften så långt. Min bror hatar jägmästarn, för han inte vill låta honom stjäla ved. Men inte jag, för jeg har fått mången middag der, och jag har också många gånger sett unge herrn der. — Men jag har aldrig sett dig der. — Emedan jeg alltid kommer i smyg och into vill att min bror får veta det; han tror att jag vill ange honom. — Har dn varit på jägmästaregården den här veckan? — Nej, inte den här veckan, men i morgon går jag dit; det är så herrligt nu derborta att jag ville stanna der för jemnan. — Var det inte förut lika herrligt på jagmästargåärden? — Det har alltid varit så skönt der, ty herr öfverstlojtnanten har ofta gifvit mig någea groschen, och hennes nåd har skönk mig mången smörgås; men nu her någor kommit dit, som är så god och vacker, ja ännu vackrare än Mariabilderna i Königs winters kyrka. — Aha, min käre Anton, hvem kan de vara, som faller dig så på läppen? frågade jag, ehuru jag visste att han ej kunde mon: någon annan än Johanna. — En ung, mycket förnäm dam, och Jo hanna heter hon. O, hon är så vänlig och god mot den arme Anton; hon tål inte at någon skrattar åt den fale Anton, och di bon ser mig, säger hon alltid: ,, Stackars An ton, hur mår du? Är du hungrig? — oc!