Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 2

zendefallt; skickar den unge herrn vinet och let siaa brödet ut hit till mig? — Visst inte, Anton, jag vill äta i sällskap med dig. — Men värden tillåter det inte; jag skrämmer hans gäster, och kansko det inte heller skulle smaka herrn i witt sällskap. — Prat Anton, du stör min aptit vida mindre än mången smärt, välväxt, förnäm narr med stylva fadermördare och lorgnett, och hvars hjerna är hopkrympt af högmod; den som inte tycker om dig beböfver ju inte bry sig om dig. Du sätter dig hos mig vid bordet, och jag ville se den, som understår sig att med en min tadla mig eller se snedt på dig. Du bör veta, Anton, att en student är ett stort djur, som inte låter befalla sig af någon. Antons matta ögon blefvo ännu mattare; hans breda bröst höjde och sänkte sig. Om jag hade skänkt honom en blank thaler kunde hans glädje och tacksamhet ej hafva varit större. Det var kanske första gången i hans lefnad, som en annan menniska bemötte honom som ett lika berättigadt väsende och ej blygdes för honom. Nu, då denna tid ligger så längt bakom mig och jag tänker tillbaka med lugn öfverläggning, tillstår jag gerna att jemte min medfödda vekbjertenhet jag äfven hade en oemotståndlig lust för bizarra infall, och den hemliga önskan att Anton måtte för Johanna tala om mig, likasom han för mig omtalat henne, förestafvade mitt uppförande mot honom. Men då jag varseblef den arme skälmens obegränsade tacksamhet samt till och med upptäckte en tår i bans ögon, då veko de ungdomligt lättsinniga tankarne från mig, och jag blygdes för mig sjelf att hafva gjort så föga, och dertill drifven af så oädla beve