Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1866, sida 1

larno svallande, mörka lockar, hvaremot de dem åtföljande flickorna läto sina blickar med ett uttryck af välbehag hvila något längre på mig och tänkto otvifvelaktigt dervid huru mycket bättre deras aldrakäraste skulle taga sig ut med långt hår, uppvridna mustacher och en kort sammetsrock. Ja, sålunda framstå denna morgon och uin vandring ännu lisligt för mitt minne. Söndagslikt log solen, Söndagslikt togo sig menniskorna ut och Söndagslika voro äfven de tankar, som uppfyllde dem. Men genom dylika intryck kände jag min glädje ökas allt mera; tiden förflöt iflygten, vägen tycktes likasom i slygten ila undan mig, och då jeg slutligen vid Plittersdorf gick ned till förjstället, föreföll det mig som hade endast några minuter förflatit sedan mitt uppbrott från Bonn. Vid mitt rop lado färjkarlen till. Jag steg in i båten, satte mig ned och doppade mina händer i de mot farkosten sorlande vågorna, då min uppmärkaamhet plötsligen rigtades på färjkarlen, som med barska ord tillbakavisade någon, medan han lossade kedjan. o— Två gånger har jag redan tagit dig med utan att få en styfver, utropade han, — nu får du so dig om har du kommer öfver. Då du inte har färjpengar, så kan du stanna hemma. — Jag har gifvit ut mina sista groschen för bröd, ljöd dot med hes, omelodisk röst afgilna svaret, — tag mig med, jag ber er så vackert. I går måste jag ligga bredvid vägen hela degon, jag var sjuk, kunde inte följa med de regande för att be dem om en gålva, och do få styfrar, som medlidsamma menniskor kastade åt mig, använde jeg tin att stilla min hunger. Jag blickade bort till den bönfallande;