familj bland Europas alla nationer. Måtte injet moln af misstroende, misströstan eller missförstånd fördunkla den ljusa morgonrodnad, som redan börjat uppgå öfver Sverges klippor, Norges fjell och Danmarks dejliga slätter, bebålande en klar, varm dag. Öch måtte i ädel täfan för inre gemensam utveckling, i aktningspjudande, fast sluten ställning utät hvar och en röra sin pligt, hvar och en befinnas på sin post, lå skall nu liksom fordom vår dyra Nord varda och förblifva ett fridlyst hem för manliga idroter, för tro och ära, en strålande ledstjerna för undra efter ljus och frihet ännu suckande folk. )et är med dessa förhoppningar, i denna anda om vi nu må tömma Löttets bägare i en skål ör den skandinaviska Nordens framtid! Denna skål, som tömdes med entusiasm, eledsagades af följande sång af F. Hedberg: Till Löftets bägare. När Löftets bägare vi tömma På nordbons gamla, goda sätt, Hvem älskar ej att herrligt drömma Om frihet, sanning, ljus och rätt? Hvem vill ej, liksom fädren, svära Att offra, manligt oförsagd, För fosterlandets väl och ära Sitt bjerteblod, sin bästa bragd? Och fosterlandet, dermed mena Vi först den jorden som är vår, Men icke kan den stå allena Om stormen hviner, åskan går. Det fosterland som vi besjunga, När hoppets lyra klingar skärt, Det når så långt som nordisk tunga En häfdstor forntid tolka lärt! Må myran sig vid stacken fästa, Och fogeln svärma nästet kring, Som vore dessa två det bästa Som finnas kan på jordens ring! En man må längre blicken sända Och se i stort hvad tiden bär, Och ej vid egen härd blott tända Den flamma, som odödlig är. Se! Norden liknar trenne strömmar, I hvar sin bädd de rinna fram, En hoppar yr i unadomsdrömmar, En annan flyter allvarsam, En såg blodfärgad nyss sin bölja Och sås den dämd af öfvermod, Och nu ej mer dess våg får skölja Den mark der nordens urgräns stod. Men flyta strömmarne tillsamman, Då blilva de en vå idig flod, Som bryter väg lik himlaflamman, Der förr den hårda klippan stod! En flod som vattnar fältens gröda Och sprider rika skördar ut, Och som i hafvet utan möda Sig plöjer egen väg till slut! Se! sådant må det gamla norden Uti en solljus framtid stå, En frihetens asyl på jorden Der handlingsfriska männer gå. Ett litet land ibland de höga, De stolta välden jorden har, Men ljust och fritt som himlens öga, Och enkelt, som dess forntid var! Och låtom oss i denna timma, Då juleljusen flämta allt Och före slocknandet uppglimma Åunu en gång kring Frejers galt, Ett högt, ett manligt löfte bära Att frömja allt som binda kan De trenne nordens land, de kära, I evig kärlek vid hvarann! De, som åt våra drömmar skratta Och kalla dem för hugskott blott, Se deras facklor brinna matta Sen vi det stora steget gått! Det steg, som närmar oss till bröder, Så söderut som vesterut, Och som, vill Gud, ett norden föder, Beståndande till tidens slut! Men för att detta hopp skall blifva En sanning, klar som himlens dag, Så må vi här ett löfte gifva Vid bägaren, i nordiskt lag: Att ej på segrens bädd vi sofve, Ty mycket återstår oss än Förrän vår Gud vi samfäldt lofve Som enige och frie män! —ed— Derpå följde skålen för Finland, som föregs af riksdagsmannen Rosenberg med ett i obunden stil och af direktör Borg i ett sifleradt föredrag, och som beledsagades d Björneborgsmarschen. Skålen för nordiska qvinnan inleddes med jande verser af rektor Midell: Vid skålen för den nordiska qvinnan. r utan vinter firas ,,vinterfester, sakna is på Mälarn, i vår bål. — sakna mer, vi sakna sköna gäster. ar tais då eld att glödga deras skål? A— ——— — — —— -— — — — -— sitta hemma, — Hvem månd detta vålla? — vet det icke? — Vet Du det Sanct Knut? — bjöd dem kanske att sig hemma hålla, r du som helgon här kör julen ut. — himlen öfver vinterns brister gråter, n vore icke allt Dess egen skull — h vi? — Jo vi en tår nu ta oss åter — r ,hemmavarande, slå bägarn full! — — — E-—d;U —— F— —— n ingen blomma Du kring bägarn linda? yt blott en liten blyg ,förgät ej mig., 2 låt ett ljuft och tacksamt minne binda älskadt namn vid skälln, som räckes Dig! st inga blommor finnas här i salen, stå på landet ännu skönt i flor. — här de vissnat sedan sista balen? — r nere Flora än på kall jord bor. et morrn — 2 DM Mm — Dahl — så sägs det — blommar nässlan åter, kåne ,,Smörbolln reen slår ut sitt gull, 1 Ölands moderliga jord tillåter 0 späda ,,Hästhof att stå vackert lull. (QCwmo — öder visar sig en ,,tusensköna, löteborg kinesar Primulan samma säng som ,,gossen i det gröna. — 2 Bore svänger med Campanulan. ck bäst i hemmet ,,hjerterosen blommar. I. Er, I nordens qvinnor! Vid vår härd ållen samma värma som i sommar, r trifves evigt ,,Trohet utan flärd ! Veronica. Landsorten. önköping. Göta hofrätt öppnade i Mändags se ., efter hållen hofrättspredikan, sin vårsession, f refter enligt öfligt bruk hr presidenten Darin 5 emiddamn AA. —— hh MM Mt DD (DN — eV —