Nordiska föreringens Knutsest. Vi meddela ur Aftonbladet det vackra tal och poem, hvarmed skålen jör Nerden åtföljdes. Talet, som hös af kongl. sekreteraren Temeden, lydde sålunda: En föregående talare har egnat en skål åt minnet af de under loppet af det förflutna året bortgångna, mera framstående bland våra landsmän och stamförvandter, åt skandinaviens nyaste minnen. Mig har man uppdragit att här yttra några ord om de förhoppningar, af hvilka vi alla äro lifvade för den Skandinaviska Nordens framtid. Men innan vi sålunda blicka in i denna framtid, innan vi blicka framåt, må vi dock först något litet blicka omkring oss, må vi för vår inre syn återkalla huru det i närvarande tidsögonblick ser ut på Europas kontinent i allmänhet och särskildt i dess förhållande till vår Nord. Vi kunna då skönja ett för alla de större nationaliteterna gemensamt drag, en gemensam åhåga att sluta sig tillsammans, att söka enhet der en sådan ej förefinnes eller ock att befästa den redan vunna. Italiens nyaste historia, de sednaste händelserna i Spanien, Frankrikes politik, Tysklands dunkelt förstådda sträfvanden, Rysslands halft revolutionära reformförsök, allt häntyder på denna för vår tid så egendomliga ätrå att konsolidera, att söka attrahera de stora folkfamiljerna till en gifven medelpunkt. Men härvid visar sig en hösst väsendtlig olikhet i karakteren af dessa strärvanden. Det är nemligen blott i den solbeglänsta Södern och i den höga Norden som man velat förstå, att den ganna enheten icke får sökas, icke kan finnas aunat än i, med och genom frihet. Öfverallt anvorstädes — med undantag af det lika mycket genom politik som läge isolerade England — öfverallt synes man vilja köpa enheten för ett pris, vida kostbarare än den är värd, nemligen med förlusten af frihet och inre sjelfständighet, Oeh detta gäller ej blott om de rent enväldiga staterna; det gäller ock i fullt mått om våra dagars Tyskland. Man vill der mer än någonsin förut enhet, men af en ganska sällsynt sort, nemligen preussisk enhet; en enhet, till form, färg och skaplynne rent, oblandadt preussisk. Så långt synes det då redan ha kommit med detta urgamla, mångbesjungna Hermanns Germanier, med en Fichtes, en Arndts fädernesland. Taga vi nu i betraktande denna fullkomliga enstämmighet, som eger rum emellan det preussiska kabinettet och det ryska; huru detta tveböfåade vidunder, med sin ena klo redan omfatisnde den till vår östra kust närmast belägna ögrupp, botar att efter Jutlands möjliga införlifvanae komma oss med den andra på nästan lika nära håll, så må vi väl med skäl göra oss den frågan: hvad har under sådana förhållanden Sverge, hvad har hela den skandinaviska Norden att göra? Höruppå kan blott afgifvas ett svar: det gifves blott en utväg; den skandinaviska Nordens fasta sammanslutning till en fri, en broderlig enhet. Skandinavismens id har numera från tänkarnes hufvuden, från skaldernas sånger blifvit förflyttad midt in i det verkliga lifvet, blifvit en olitisk nödvändighet. De länder, hvilka i forlomtimwa utgjorde i folkligt hänseeade ett helt, en enhet, och som sådan icke blott fyllde verlden med dånet af sina bragder utan ock genom sina krigarekolonier förmådde ingjuta ett nytt friskt föryngradt lit i månget utlefvadt samhälle, men sedermera till följd af konungars och stormäng maktlystnad söndrades för århundraden, de kunna i våra dagar, ja böra och måste ånyo varda förenade under andra, fastare, tidsenligare former. Länge hafva jordens mäktige sträfvat att förena och befästa sina intressen, att med