Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1866, sida 2

——22224245k477x74 ————— samt på alla inom hennes verkningskrets befintliga föremål likasom för att smycka dem till dagens högtidlighet. Det var en sådan morgon, hvilken man måste igenkänna som en Söndagsmorgon utan att taga almanchan till hjelp. Jag hade begifvit mig i väg redan före dagens inbrott. Min önskan att så snart som möjligt blicka ini Johannas sköna, blå ögon bevingade mina steg, och jag vandrade utefter Rhenstranden så glad och lätt om bjertat som funnos ej sorg och bekymmer till för mig i verlden. Då jag lemnade staden herrskade ännu öfverallt det djupaste lugn; blott här och der uppstämde en befjädrad sångare sin morgonhymn, och jag mötte blott en och annan fiskare, som trött hemförde vinsten af sitt nattliga arbete. Men ju längre jag vandrade, desto lifligare blef det rundt omkring mig. Menniskorna vaknade med naturen, och det eftersinnande, hvaråt jag i början hade hängifvit mig, förvandlade sig småningom till denna glada sorglöshet, hvarunder man så gerna är hugad att betrakta allt i ettrosenfärgadt ljus, med försonliga känslor skärskåda samhällets brister, och endast anse det möjligt och sannolikt, hvilket man lifligast önskar. Om Bernhard med sina förslag hade mött mig under denna vandring, skulle jag svårligen utan invändningar hafva ingått på dem. Jag befann mig i den sinnesstämning då friden syntes mig som den högsta välsignelse, och jag ansåg det som ett brott att lättsinnigt förverka den. För att således icko störa min glädje undvek jag att tänka på det, som Bernhard hade anförtrott mig. Ostörd af allvarliga tankar ville jag njuta den herrliga morgonen, och mina blickar riktades oaflåtligt åt alla håll