Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1866, sida 2

— Norjens, herr Fischer, svarade jag och var åter öfverlomnad åt mig sjelf. VI. Den arme Anton. Veckan förflöt långsammare än vanligt för mig, oaktadt jag regelbundet besökte före. läsningarne och på lediga stunder till och med sysselsatte mig allvarligt med mina studier. Jag längtade efter Söndagen, hvilken jag efter aftal skulle tillbringa på jägmästaregården; derjemte väntade jag med otålighet nya underrättelser om det hemliga förbundet och dess ändamål, dock förkortades tiden ej derigenom; tvärtom tycktes den gå långsammare. Jag träffade Bernhard flera gånger; hans ansigte var alltid allvarligt och ogenomträngligt; han helsade höfligt men formligt, och ej en muskel i hans ansigte förrådde att han erinrade sig vår öfverenskommelse. Annorlunda var det med mig; jag kände att mitt hjorta slog hastigare vid hans åsyn och att den önskan hos mig uppstod att antingen icke föras till den farliga hemlighetens portar, eller också att blifva fullkomligt invigd i densamma. Min själ befann sig i en oafbruten spänning och de herrligaste bilder föresväfvade mig, då jag berusad genom utsigten af en ärofull politisk verksamhet i tankarne uppgjorde min otvifvelaktiga förening med Johanna. Söndagen hade slutligen inbrutit. I obeskriflig prakt höjde selen sig öfver Sibengebirge; hennes strålar bildade bländande reflexer på Rhenflodens forssande böljor, på hustaken, på kyrkotornen och på träden,