fantasi förvirrade, dunkla bilder, i hvilka den hulda flickan, med ett omisskänneligt uttryck af stolthet och med ett ljuft leende, lutade sig mot mig, en at frihetens segerkrönta förkämpar, till dess min gråhårige jörmyndares jernkors plötsligt framstod och! på en gång skingrade dessa visioner. — Sålodes ämnar man att här likasom i Frankrike störta regeringarne? frågade jag efter ett längre eftersinnande. — Låt oss ännu icke nämna regeringarne, svarade Bernhord hastigt; — jag bindes af en helig ed; mina meddelanden få ej öfverskrida en viss gräns, så vida icke ni, — — men så mycket kan jag yppa för er att det handlar om att bilda ett fritt, enigt Tyskland, ett Tyskland, sådånt det föresväfvar våra skalder, då de i helig hänryckning kläda sina tankar i ord; ett Tyskland, som hvarjo medborgare med stolthet skulle kalla sitt fosterland, i stället för att dot nu är prisgifvet åt andra nationers hån. O, vårt stora, gemensamma fädernesland! Det är så omätligt rikt, så rikt på materiella bjelpkällor, så rikt på intelligens, att det förtjenar intaga förste rummet bland jordens alla länder. Och likväl måste vi tåla att det splittradt krälar i stoftet; att dess söner bortsörja sitt lif i slalvisk underdånighet för det knappa, dagliga brödets skull, i stället för att med djerf panna och i medvetandet af sina egna krafter möta ödet, och i den sjelfdanade, lyckliga leinadsställningen finna en herrlig lön för redliga sträfvandon och i en viss mån ett gladt förverkligande af de fantastiska, ofta så lyckliggerande ungdomsdrömmarne! — Har han läst i mitt bjerta? frågade jag mig i tankarne, i det jag långsamt uppslog mina ögon mot Bernhard. I hans yttro låg ej något svar på min