litiska omstörtningar, svarade jag med blic karne riktade mot gollvet, ty charu Bernbards meddelanden grepo mig med oemotständlig kraft och väckte genljnd i mitt bröst, så syntes å andra sidan min förmyndares hotande gestalt, som förebrående pekade på sitt jernkors och varnade mig för en dold fara. — Om politiska omstörtningar, svarade Bernhard högtidligt och lade sin band fast på min arm, — Hvem kunde nu för tiden 1 ala om andra omstörtningar än politiska? Frihet! skallar det från de frankiska bygderna; — frihot! ropss det, om äfven beslöjadt, ur våra förnämsta skaldors sånger; frihet! ropar hvarje pulsslag i ådrorna på den sanne rmannon, som sträfvar efter någonting mera än att plantlikt vegetera med klippta grenar och reglementsonligt sammantryckt stam. Ja, ropet ofter frihet skallar genom hela verlden, och det är tid att de, hvilkas anda ännu icke sammankrympts under förtrycket, resa sig, afkasta oket och såsom lysande exempel, med djerft utveckladt bantr, gå i spetsen för sina tveksamma medmenniskor. Ännu alltjomt blickade jeg ned framför mig; jag vågade ej uppslå mina ögon till Bernhard, men jag kände att blodet kretsade hastigare i mina ådror, och att hans ord ej fallit i en ofruktbar jordmån. Hans förslag, ehuru ännu allmänt hållna, ingåfvo mig visserligen bekymmer, men de oppväckte tillika den obestämda önskan att höra mera, och det förvånade mig ej längre, att han, hvilken jag hade vant mig att betrakta med en viss vedervilja, så plötsligt framstod för mig i en helt annan dager. Jeg glömde till och med den föregående dagens scen, och i det jag tänkte på Johanna, uppstodo för min