Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1866, sida 2

tyskarnes och grekernas befrielsekrig, den j. hade fört till belgiernas och polackarnas resningar på trettitalet, till ungerska frihetskriget 1848 o. s. v. Men den hade tillika fört till en sammanslutning emellan folk af samma stam, till Joniernas förening med Grekland, till konungariket Italiens bildande och till tanken om en sammansmältning af alla slaviska folkslag. I Norden var en sammanslutning önskad för århundraden tillbaka. Tyskarnes erösringslust hade gifvit denna tanke en kraftigare tillvaro. Tyvärr har den visat sig icke vara nog stark att bestå profvet; men härtill voro danskarne sjelfva långtifrån utan skuld. Tiden hade förspillts med fåfänga försök att bevara förbindelsen med Tyskland; man hade fördjopat sig i helstatliga experimenter och man hade lagat sig ett konungahus efter agitionistiskt recept, och först i sista ögonblicket, då faran var öfverhängande, hade man för allvar vändt sig emot Norden. Ja, tillochmed nu lefde hos mången den gamla kärleken till Holstein under form af ett sträfvande efter personalunionen. Talaren besvarade derefter den frågan, om den skandinaviska tanken nu var mindre praktisk, nordens förening var mindre önsklig. Det förekom honom obegripligt, att icke nu, sedan Danmarks område så betydligt inskränkts, önskan att styrka sig genom en förening med den öfriga norden kändes dubbelt så stark. Preussen skulle befinna sig emellan 2:ne alternativer, antingen att gifva tillbaka det orättfärdiga rofvet eller fullborda eröfringen, så att det kunde skapa en flotta, som kunde mäta sig med Rysslands. Det kunde ej vara något tvifvel hvilket af de begge alternativerna det skulle välja. Man sade, att Danmark nu väl skulle akta sig för skandinavismen, ty ginge den i fullbordan, skulle preussarne taga Jutland. Men han fattade icke, att Jutland skulle vara mera utgatt för att blifva preussiskt, när hela norden var förpligtadt att försvara det, än när det var endast öfverlemnadt åt det försvar Danmark kunde lemna. Och nu Slesvig. En norsk skald har nyligen i Rom sagt, att nordens ära är pantsatt med de trofaste nordslesvigarne. Återvinnandet af Slesvig måste vara målet för Danmarks sträfvanden, och detta mål kunde bäst ernås med den öfriga nordens hjelp. Både de som vänta på det stora omslaget i Berlin och de som vänta på det stora ordet i Tuilerierna kunna lätt komma att vänta förlänge, och äfven om nationalitetsprincipen åter en gång lyftades högt på bajonetterna, kunde lätt det lilla landstycket emellan Slien och Kongeåen glömmas. Hoppet om återföreningen måste deremot växa genom de nordiska rikenas förening; ty ehuru de icke skulle blifva en stormakt, skulle de dock blifva starka nog att under stora krig erbjuda en värdefull allians och lägga en icke ringa vigt i vågskålen. Vägen till Flensburg och Slien går icke öfver Berlin, knappast nog öfver Paris, utan mycket förr öfver Stockholm och Kristiania. Rörelsen skulle emellertid icke nu utgå från Danmark, utan derifrån der tyngdpunkten ligger, och sedan 1814 ligger nordens tyngdpunkt i Sverge. Danmark bör icko gifva signalerna, utan besvara dem. Denna ställning öfverensstämmer bäst med dess förhållanden; preussarne äro så våra grannar, att de kunna liksom titta in genom fönstren. Mycket frestade till mera aktivitet; men ett lognare betraktande af förhållandena bjöd försigtighet. När den politiska förbindelsen skulle komma, kunde ingen säga; den kande först inträda, när det uppstod en europeisk situation, som kräfde den; försöktes det utan en sådan att skapa den, kunde lätt allt förloras. Talaren framhöll det önskvärda i tillvägabringandet af en tidning som bland danska allmogen kunde sprida de skandinaviska iderna, men betviflade deremot det vara lämpligt att i Danmark söka bilda en större skandinavisk förening. Den nordiska högtiden kunde fortfarande utgöra en föreningspunkt för dem som hyllade den skandinaviska tanken. Etter festtalet samlades 150 deltagare till en gemensam måltid, hvarvid afsjöngos sånger och utbragtes en hel del skålar. Skålen för Sverge och Norge besvarades af professor Hamilton i Lund. Bland deltagarne befann sig äfven Ole Bull, som hänryckte med sin fiolins gripande toner. Allaredan under Plougs föredrag ingick telegram med helsningar från nordiska nationalföreningen i Stockholm, och sedan detta besvarats och likaledes afsändts en helsning till Kristiania, inträffade derifrån en genhelsning och tack. Dagens post. J. 4. Hansen, bonderännernas ledare, söker i sin organ, .,Morgenposten, rentvå sig