Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1866, sida 2

T ä 44 2323 -—Lenbladet läses: Stockholmsbriggen Stromsund, med hvilken kapten Morin för några veckor sedan ankom från Medelhafvet till Kristiania efter första resan och som här är uppmätt till 882 kommersläster, är såld för en summa af inemot 7,000 spå till herr M. Brunsgaard i Drammen. Göteborg den 17 Januari. Bevillningsutskottet har med 30 röster mot 17 gillat handelsoch sjöfartstraktaten med Frankriko — det är dagens ganska vigtiga nyhet. På en sådan sakens lyckliga utgång har man, i den sednare tiden, varit beredd; men måste likväl erfara en stor tillfredsställelse ofver förhoppningens uppfyllelse. Att riksståndens majoritet kommer att bifalla detta bevillningsutskottets beslut lärer väl ej vara att betvifla. Man antager att endast presteståndet kan komma att stå på den protektionistiska sidan, ehuru adelns majoritet naturligtvis aldrig kan på förhand beräknas, då man ej känner huru många eller hvilka ledamöter, som kunna komma att i öfverläggningen och beslutet deltaga. Vi känna att flera adelsmän i orterna äro beredde att begifva sig till riksdagen, för att befrämja den goda saken, derest deras närvaro anses påkallad. Men man må ej förtänka dem, att de skygga tillbaka för en besvärlig och dyr resa under denna årstid, såvida den icke befinnes nödvändig. Att hågen finnes och att afsigten verkställes, derest det allmännas väl sådant kräfver, är likväl ganska visst, och detta länder adeln till ny och ökad berömmelse. Den allvarliga striden i dessa frågor har dock varit af stort gagn. Frågan har aldrig förr blifvit så utredd inför det allmänna tänkosättet, och vi tro derföre att en reaktion, vare sig i opinionen eller i lagstiftningen, nu är för alltid undanröjd, men att vi fastmer skola alltmer fortgå på det fria internationella utbytets bana. På samma sätt gick det med näringslagstiftningen. Der inträdde ett par tre år efter den friare ordningens införande en ganska häftig roaktion i tänkesättet å flera orter, som uppenbarade sig i ett möte i hufvudstaden, m. m., men numera vill ingen yrkesman återvända till det gamla. Så kunde den fallständiga näringsfriheten — i och med rättigheten att fritt bedrifva handel, oberoende af städerna — utföras utan motstånd. Om man bör lyckönska vårt fädernesland till detta framåtgåendo på lagetiftningens bana — tack vare dess upplysta regering — så bör man icke mindre glädjas deröfver att folkets medvetande och tänkesätt gått dermed i jembredd. Det är först då lagarne hvila på en säker grund. Protektionisternas hopp att segra i bevillningsutskottet — hvarom man vid riksdagens början gjorde sig säker — har blilvit besviket. Likaså strandade, såsom man känner, derag plan att befrämja sina syften genom att angripa regeringen i konstitutionsutskottet. Haru saken tillgick i detta sednare utskott har man dock ej hört mycket omtalas. Nu lemnar en brefskrifvare till Göteborgsposten följande pikanta berättelse om denna riksdagsepisod: Den elfte dagen i Januari månad ingick under dimma och slask. De 24 ledamöterna i den konstitutionella blodsdomstolen samlades; alla sågo högtidliga ut, men ordföranden högtidligast. Björkmanska rullen upplästes ånyo; derefter en mängd andra handlingar och sedan började debatten. Man hade trott och protektionisterna med full visshet beräknat, att adelns och presteståndets samtlige, jemte några af bondeståndets ledamöter skulle göra gemensam sak. Men häri bedrog man sig svårliga. Friherre Leijonhufvud förklarade snart, att han alls icke fann någon åtgärd stridande mot grundlagen eller rikets sannskyldiga nytta vidtagen af regeringen. I samma syfte talade ock andra. Grefven och ordföranden, som alls icke hör till de stillsammaste lynnena, ,satt som på nålart, Istället för att leda diskussionen, började han visa benägenhet att fungera som anklagare, Han talade länge och med ifver. Men han invecklade sig i omeningar, och häradshöfdingen Carlen anmärkte derföre, att han omöjligen kunde följa hr grefvens och ordförandens oklara tankegångar, hvarföre det föll sig svårt att upptaga dem till vederläggning. De andra borgarne förde ock diskussionen emot anmärkniogsprojektilen, benämnande den ömsom , beställd ömsom ,,ihålig och tom. Presteståndets ledamöter talade mycket och länge. Den kristliga fördragsamhetens drägt var för dagen aflagd, den verldsliga vreden var öfversvallande mot ministeren, som förblindats af en popularitet byggd på lösan sand; men de högvördige undveko dock att framkomma med något positivt yrkande och de ville ej precist understödja det Björkmanska attentatet, — med få ord sagdt, benägenheten att låta yxan gå var otvetydig, men också obenägenheten att precist hålla i skaftet. Carl Anders Larsson från Östergötland sade rent ut, att den der rullen tillkommit på beställning, att derunder låg en intrig, att anstiftarnes egennyttiga intressen vore lika allmänt kända som föraktade, att man velat hålla sak med regeringen derföre att den i landets vigtigaste fråga ställt sig på folkets sida, och att hvilka egenskaper protektionisterna än egde, men sundt omdöme saknade de. Hvad särskildt anmärkningsframbäraren Björkman beträflade, så beklagade talaren att han (B.) fallit i en del simpelt folks nät, hvars afsigter han ej fattat och hvars ärenden han gått omedvetet. Hvad bondeståndet särskildt angick, så ville han låta veta, att detta stånd icke lät bruka sig till legoknektar i reaktionens tjenst o. s. v. Då ändtligen diskussionen var afslutad, gjordes proposition på, huruvida först 106:te, sedan 107:de 8 regeringsformen skulle tillämpas, hvarpå öfvervägande nej svarades, utan att någon dristade begära votering. Derefter töreslog ordföranden om ej utskottet dock skulle uttrycka sitt missbilligande af regeringens åtgärder i de af Björkman framställda anmärkningspunkterna; men icke heller på denna krok ville någon nanna Orn os onänljiat man väl färtiant aln.