Grefve Liljencranta motsatte sig de i den k. rop. föreslagna förändringarne i bränvinsförattningen. Med tillämpning af den franska haudelstraktaten skulle det blifva omöjligt för den inhemske tillverkaren att producera bränvin. Det syntes derför ej vara skäl att uppmuntra till anläggning af storartade fabriks-anstalter, som troligen ej skulle komma att bära sig. På denna grund önskade talaren, att så få förändringar som möjligt i afseende på bränvinsbränningen måtte vidtagas. Aldraminst kunde han förorda en nedsättning af minimum, då en sådan endast skulle bidraga att öka konsumtionen. Hr von Koch. Den franska traktaten lemnar en fullkomlig frihet att sätta hvad tull som helst på alla andra spritdrycker än vindrufsbränvin. Förutsatt att detta bränvin, öfver hvars tillverkning lämpliga kontroller kunna åstadkommas, verkligen icke blir förfalskadt, kan någon fara för de svenska tillverkarne icke uppstå genom den å nämnda bränvin satta tullen så mycket mindre, som det franska drufbränvinet alltid måste komma att stå högre i pris på verldsmarknaden än vanligt bränvin. Afgörandet af bränvinsfrågan borde icke uppskjutas och öfverlemnas till den nya rnadets tationen; ty det vore här fråga om en landets hufvudnäring, som man borde se till kunde utöfvas under så gynnsamma förhållanden, att det blefve oss möjligt att utskeppa en del af dess produkter. Talaren sade sig ej hafva väntat, att denna fråga skulle gifvit anledning till en förpostaffär beträffande den franska handelstraktaten. Hvad friherre Klinckovström yttrat om det monopol, som emot 60 S Regeringsformen skulle vara beviljadt, sade sig talaren ej kunna atta. Frih. Klinckowström vidhöll sitt påstående, att det franska drufbränvinet, på grund deraf att det förfalskas, kan lemnas till billigare pris än sädesoch potatisbränvin. Genom detta förhållande motsåge den svenska bränvinstillverkningen en total undergång, statsverket en årlig förlust af 10 mill. och kommunerna förlust af de inkomster, de nu hatva af bränvinsminuteringen m. m. Herr von Koch ansåg, att hvad beträflade vådorna af den omordade förfalskningen, borde man hafva en liten tröst deruti, att alla andra nationer äfven måste hafva intresse af att tillse, det inga sådana förfalkningar komme att ega rum. Grefve Liljencrantz protesterade mot den uppfattningen, att han eller den sida, han tillhörde, velat begagna sig af detta tillfälle för att uppträda mot den franska handelstraktaten. Han var emellertid glad att denna fråga redan nu blifvit berörd. Sedan diskussionen förklarats slutad, remitterades propositionen till bevillningsutskottet. Derpå föredrogos ekonomiutskottets betänkande n:o 12, som i anledning af väckt motion föreslår en und. skrifvelse till K. M:t om prebendepastoraternas indragning vid nuvarande innehafvares afgång och om förslags framställande till beredande af ersättning för de loneinkomsten, som för närvarande srån dessa pastorater utgå. Frih. af Ugglas yrkade afslag å betänkandet. Trodde ej att ifrågavarande åtgärd vore så brådskande och hemställde, om ej frågan borde öfverlemnas till det blifvande kyrkomötet, som numera vore det lagliga forum för densamma. Grefve Björnstjerna truktade, att om betänkandet afslogs, skulle kyrkomötet af den nuvarande representationen hemta stöd för den åsigten att prebendepastoraterna böra bibehållas. Trodde, ått den opinionsyttring från ständernas sida, som skulle ligga i antagandet af utskottets förslag, vore lämplig. De skäl för prebendepastoraternag bibehållande, som under diskussion i högvördiga ståndet blifvit framställda, vore ohållbara. Kunde man väl antaga, att såsom det blifvit yttradt, dessa pastoraters indragning pkulle innebära vådor för religionen och den teologiska vetenskapen? Man hade sagt, att biskoparne horde bibehålla sina prebenden, för att hafva en församling der de kunde sköta pastoralvården, men dels stode ju alla kyrkor i stiftet biskopen öppna, dels vore det ett onaturligt förhållande, att biskoparne skulle hafva en serskild pastoralvård om händer— lika onaturligt, som om en regementschef skulle sysselsätta sig med ekonomien för sin sqvadron. Talaren hoppades, att ståndet skulle bifalla betänkandet. Grefve Liljenoranta instämde med den förre talaren. Så länge prebendepastoraterna bibehöllos, såg det verkligen ut, som vore församlingarne till för pastorerna och icke tvärtom, Ansåg, att dessa pastoraters borttagande innebure ett steg till vinnande af det mål, att församlingarne sjelfva finge välja sina själasörjare. Trodde dock det vara lämpligare att antaga den af hr v. Ehrenheim i utskottet afgifna reservation, som afser en und, anhållan, att K. M:t måtte taga i öfvervägande, om ej en vidsträcktare indragning af prebendepastoraterna än den, som redan egt rum eller i sammanhang med biskopslönernas reglering blifvit anbefald, kunde ega rum. , Frih. Akerhjelm, J. G. N. 8., yrkade afslag på betänkandet men bifall till reservationen. Grefve Mörner, C. G., ansåg det ej vara något ondt, om en lektor eller domprost skötte pastoralvården i en församling. Åtminstone ade det gått mycket väl för sig på den tid, tal. vistades i Upsala, der domprosten ofta uppträdde i den s. k. bondkyrkan. Grefve Björnstjerna. Det tunnes troligen i hela landet endast ett ställe, der prebendekyrkan ligger i den stad, der dess pastor bor. Detta vore Upsala, men förhållandet på andra orter vore annorlunda. Ur ren kristlig synpunkt vore hela prebendeinrättningen förkastlig. Yrkade fortfarande bitall till utskottets förslag, så mycket mer som reservationen egentligen ingenting begärde, utan endast ville hemställa till K. M:t att, så till sägandes, fundera på saken. Hr Tersmeden, P. R., försvarade utskottets betänkande, hufvudsakligen på den grund, att den vigtiga principen, att gifva lön för gjordt arbete, icke i fråga om innehafvarne af prebenden följes. Hr von Scheele understödde utskottets förslag. Tal. fann det omöjligt, att i en person förena två så maktpåliggande befattningar som lärarekallet i theologi och själavården i en församling. Sedan frih. af Ugglas och grefve Mörner ånyo uppträdt och vidhållit sina yrkanden, förklarades diskussionen slutad. Då landtmarskalken ansåg sin proposition om afslag vara med öfvervägande ja besvarad, anhöll grefve Björnstjerna om votering, som sedan hr v. Ehrenheims reservation med 45 röster mot 42 blifvit antagen till kontraproposition, utföll till förmån för nämnda reservation med 48 röster mot 27, som önskade afslag å betänkandet. Derefter föredrogs och godkändes samma utskott betänkande M 28, som afstyrker väckt motion om bestämmelser rörande ersättning åt provincialläkare för sjukbesök.