som händt. Konungen blef högst förtörnad häröfver; och ännu mer sedan åtta ledamöter af Hemliga Utskottet uppkommo för att afsäga sig sitt förtroende. De jag minnes af dem äro: Generalen Grefve von Schwerin och Lagerheim, Professor von Schulzenheim och Gerdt Klingsporre samt Grefve Adolph Hamilton. Sedan Konungen i går med dem haft samtal, hafva de ändrat sitt beslut och bibehålla sina säten i Utskottet utom Grefve von Sc)werin och Professor Schulzenheim, hvilka hafva föreburit sjuklighet. — Det vore att för mycket uppehålla E. K. H. att omtala flere detailler, som uti detta för Svenska Riddarhuset så skamliga plenum förefallit, och hvilka E. K. H. framdeles lärer af dess protokoller inhemta. Det är ty värr en sanning att Skjöldebrand är en af de värste skrikarne och jag kan ej begripa, att en man som alltid varit känd för heder, ära och klokhet, kan så förglömma sitt eget och sitt stånds intresse. Dock smärtar det mig mera att se Jan Carl Adelswärds och Adolph Mörners 4) uppförande, hvilken sednare ständigt ligger i disputer med sin gamle hederlige far, till den grad att gubben varit nödsakad att, i ett stort sällskap vid Grefvinnan Gyllenstjernas bord, tilltala honom med dessa ord: ,,håll munnen på Dig gosse, ty du vet ej hvad du talar!. — Herr Tham vid LifRegementet har varit bland dem, som afsagt sig säte på Riddarhuset, och lärer redan vara bortrest. Major Lilljencrantz vid Lif-Regementets Cuirassierer är äfven smittad. Han väckte mycken uppmärksamhet, då han häromdagen, under frågan om tjenstehjonsstadgan, tillstyrkte, att följa de författningar, som i Frankrike voro i det afseendet vidtagne, och hvarest icke fanns någon bestämd ordning för tjenstehjon. Eders Kongl. Höghets allerunderdånigste tjenare Norrköping den 31 May A. O. Mörner. 1800 Sju dagar derefter aflät konungen följande bref till hertigen af Södermanland: Norrköping den 7 Juni 1800. Min Farbror! Jag skrifver endast några rader emedan tiden ej tillåter mig vara vidlyftig. Då jag emottog min Farbrors sednaste bret har jag funnit deraf huru missnöjd han var med Baron Adelswärds förhållande. Jag skickar derföre nu afskrifter så väl af Dess uttryck som af dem Grefve Mörner, som är Cavailler hos Hertiginnan haft, hvilka finnas införde i R. och Adelns Protokoller. Den förre har jag genom min tjenstgörande GeneralAdjutant befallt att resa till Stockholm för att göra tjenst. — Jag igengänner min farbrors vänskap för mig och misshag mot nymodige grundsatser uti Dess yttrade missnöje emot Baron Adelswärd, och instämmer således uti min Farbrors önskan att ej vidare se honom tjenstgörande i sitt Hof. Hvad Grefve Mörner avgår, har jag funnit dess törhållande lika litet passande. Ehuru han ej i protocollerna står nämnd på samma sätt som Ådelswärd, har jag dock funnit det vara sådant, att jag ej kan bibehålla honom i tjenstgöring vid mitt Cabinett; och anser jag derföre såsom en följd deraf, att han icke heller kan qvarblifva såsom Cavailler uti min Farbrors Hof. Det är med mycken ledsnad jeg på sådant sätt yttrar mig om denne sednare, emedan jag alltid sökt uppmuntra honom genom att visa honom förtroende såsom varande ett godt ämne för framtiden att nyttja; och det är således i anseende till dess visade häftighet och besynnerliga uppförande vid flere tillfällen, hvarföre han skall blifvit tilltalad af sin egen far, jag ansett mig böra vidtaga denna stränga utväg, så väl för att näpsa honom, som för act derigenom bereda honom tillfälle till ånger och bättring. Jag är af Drottningen ombedd att framföra Dess hälsning till min Farbror och får be om min hälsning till H. K. H. Hertiginnan ; och slutar med att försäkra Min Farbror om den uppriktiga vänskap och utmärkta aktning, med hvilken jag förblifver Min Farbrors rätt väl affectionerade Vän och Brorsson Gustaf Adolph.