Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 3

Konungamaktens stöd. Aftonbladet upplifvar ett förargligt bidrag till historien om en stark adel såsom stöd åt konungamakten, i följande framställning: Då i harmen deröfver att representationsförslaget af rikets ständer antogs, en af det konservativa partiets ledare på riddarhuset tog sig friheten ålägga de 294 ledamöterna af adeln, hvilka förkastat nämnde förslag, att samlas omkring ,den blågula fanan för att bekämpa ,den röda, som med smekande ord, men hotande åtbörder nalkas vår urgamla konungatron — så torde dot icke vara ur vägen att nu erinra om en episod, då just inom det första ståndet och derjemte af fäder och anhöriga till dem som na uppträda i egenskap af ledare för det konservativa partiet, den fruktade , röda fanan höjdes mot den urgamla konungatronen. Ea sådan opisod inträffade vid 1800 års riksdag i Norrköping, och skildras i ett bref, dateradt den 31 Mej 1800, till hertig Carl af Södermanland från dennes dåvarande kavaljer, sedermera statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, grefve A. O. Mörner. Brefvet, med diplomatisk noggrannhet afskrifvet, är af följande innehåll: ,Sedan jag sednast hade den nåden uppvakta hafva tvenne plena förefallit; uti det förra förehades endast oeconomiska mål och togos beslut i anledning af oeconomiutskottets betänkanden. Oaktadt mål af mindre vigt, isynnerhet som ella, fastän uti flere plena afgjorde, beroende af konungens beslut, fanns ej en paragraphe, som ej med nej af oppositionspartiet besvarades. Denna envishet hade likväl ej annan påföljd än den, act Ridderskapet och Adeln först kl. 9 om aftonen åtskiljdes. Följande dagen företogs protocolls-justeringen för måndags-plenum, då reisetionsfrågan vardt afgjord. Wi hade redan aderrättelse att oppositionen ämnade försöka att göra detta beslut om intet. Sedan protocollsjusteringen var förbi, tillsade Landtmarskalken Grefve Orensljerna att med Deputation afgå till de öfriga Stånden för att gifva dem tillkänna Riddarhusets beslut, hvarvid Baron Carl De Geer ), som numera åÅtagit sig att vara oppositionens ehef de partie, uppsteg och påminte, att en sådan deputetion ej kunde atgå innan expeditionen blifvit justerad och vunnit Riddarhusets sanction. Orsaken till denna motion var den, att då förliden måndag proposition skulle göras om realisation gjorde flere ledamöter den observation, att de uti Hemliga Utskottets betänkande omnämnde 230,000 Rår pf bevillningen ej måtte uti propositionen ingå; bvarpå Landtmarskalken svarade, att hvad bevillningen tillhörde skulle först komma under ventilation, då Bevillnicgs-Utskottet dermed inkomme, och att endast vore fråga om Hemliga Utskottets plan bifölls i hela sin vid; hvarefter voterades och ja fanns vara vinnande. Baron Carl De Ccers plan var nu, att få denna reservation i protokollet intagen, hvadan följde att då en punkt i projectet vore förkastad, blef verkställandet af de öfrige omöjligt. Sedan Baronen talat uppsteg General Toll och uppmanade Iandtmarskalken att enligt sin makt låta Deputationen afgå, hvarefter uppkom ctt sorl som år ej att likna vid något. Fleraskrikare uppjde sina stämmor med påstående att deputationen ej kunde afgå, hvilken icke destomindre ffärdades. Stallmästaren von Schulzenheim och Scköldebrand?) ställde sig vid dörren för att med våld hindra den gå ut, men den sednare fann snart det oanständiga i ett sädant uppförande och afstod derifrån; men den förre som uppför sig som en galning persisterade och hade den audacen att verkligen hindra Grefve Otcenstjerna att utgå; men då Gustaf Löwenhjelm, som var med i Deputationen, slog med någon fver på fästet af sin stora houzarsabel drog Herr Stallmästaren sig i god ordning tillbaka. Sedan Deputationen var afgåugen steg bullret ill sin höjd. Baron Carl de Gecr utmärkte sig senom ett högst obeskedligt uppförande mot srefve Brahe, så i anseende till dess värdighet m Landtmarskalk, som i betraktande af den vänskap, som alltid emellan dessa herrar existerat. bland de flere som sig med grofhet distingueade, kan jag ej undgå att nämna Lars Hjerta ?), ivilken genast unofick befallning att ej mer visa ig för Konungen, till hvars soupter han under itt vistande här varit befalld, en gång för alla. lans bror Herr Hans Ujerta begärde derefter ordet och yttrade att sedan han sett det så myccet våld och orättvisa af Landtmarskalken kunde itöfras, assade han sig att vidare vara medlem f Riddarbuset, bortgick och sönderref sin polet. Vid detta tilltalle kunde jag ej afhälla mig tt på min bänk uppstiga för att säga det Herr Baron Hjerta aldrig kunnat göra Ridderskapet ch Adleln en större tjenst. Hans exempel följdes f flere, såsom Baron Claös Cederström, hvilken illika med en Herr Adelheim afsade sig adelkapet, jemte Stallmästaren v. Schulzenheim. ag är på det högsta ledsen att vara nödsakad seråtta det en Camerat Jan Carl Adelswärd äfen är smittad af denna svåra sjukdom, och var n bland dem som följde Baron Hjertas exemel. Under allt detta var ett buller och ett krik det mest oanständiga, och det slutade nappast då Landtmarskalken äskade ljud, för tt tillsäga, det plenum var slutudt Uan uppick genast till Konungen och inberättade hvad 1) Född 1747. Fändrik vid Lifgardet 1762. Lummarherre. Dog 1805 i Stockholm. Fader il excellensen grefve Carl De Geer till Leufta. 2) Slutligen grefve och excellens. 2) Född 1762. Fändrik 1776. Gick i fransk janst. Låjtnant 1786. Kapten 1789. Kavuljer oa hertigen af Östergötland 1792. Major 17905. )fverstelöjtnaut 1796. Öfverste 1809. Landsöfding i Göteborgs oca Bohuslän 1809 och i ulfsborgs län 1810 Generalmsjor 1814. Landsma FS : a