Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 1

i ordet absolation se en anspelning af sin religion. — Jag ber således aldra ödmjukast om förlåtelse, och losvar isynnerhet min älskvärda fröken, på mitt hedersord, att aldrig mera framträda under falsk mask inför henne. — Huru ädelmodigt, svarade Johanna, men derefter hejdade hon sig förskräckt, och jag varseblef åter de egendoraliga, dunkelröda fläckarne på hennes kinder. Jag följde med ögonen riktningen af hennes blickar och upptäckte lätt orsaken till honnes sinnesrörelse, ty Bernhard gick just förbi på landsvägen, som leder till rotundan. Han höll sina händer på ryggen och husfvudet nedlutadt mot bröstet. Sålunda gick ban långsamt framåt, likasom fördjupad i tankar, och han tycktes ej hafva varsoblifvit oss. Men det var otvifvelaktigt att han redan för längesedan hade upptäckt oss, äfvensom att hans hållning var konstlad och beräknad. Jag bör icke förneka att Bernhardg inflytande på Johannas sinnesstämning, hvilket hela hennes sätt så tydligt förkannade, gick mig djupt till sinnes. Det var egentligen icke svartsjuka jag erfor, men jag kände mitt hat mot honom tillväxa, och i detta ögonblick erfor jag en vild glädje vid den förhoppningon att innan kort få möta honom i en duell på lif och död. Dessa voro känslorna hos en ung, öfvermodig student, som kände föremålet för sin romantiska, hastigt uppflammande kärlek djupt förolämpadt. (Forts.)