Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 1

ond, det var ju ingen fremling utan vår Gustaf, som har spelt dig detta spratt, och helsa nu på honom så som det höfves. — Herr Wandel, sade den sköna flickan, i det hon räckte mig sin lilla hand, — var hjertligt välkommen. Jag hade sprungit upp och höll hennes hand i min, men innan jag kunde yttra något tili mitt urskuldande, ljöd åter öfverstlöjtnantens barska röst: — Johanna, flicka, anfäkta och regera, hvad skall det betyda? Herr Wandel och ni? Gif honom straxt en kyss, men bara en, ty mera förtjenar han inte för sin försumlighet, och säg derefter: God dag, käre Gustaf. — Inför alla dessa personer? frågade Johanna och såg sig omkring med en fortrollande förvirring. — Inför hela verlden, flickan min, han är så godt som uppväxt i mitt hus, hvilket betyder så mycket som att han till hälften är mitt barn; du är min brorsdotter, hvilket också betyder så mycket som mitt barn till hälften, och derför vill jag att ni inte står som fremlingar gent emot hvarandra; inte sannt, Lisette? Fru ölverstlöjtnantskan gaf leende ett bifallande tecken, och Johanna sade: , God dag, käre Gustaf, hvarefter hon lutade sig fram mot mig och tillät mig att i en kyss beröra hennes friska jungfruliga läppar. Stt er nu, barn, fortfor öfverstlöjtnanten på sitt godlynta, muntra vis, — sätt er och berätta framför allt hvar ni hafva funnit hvarandra; — gif akt, Lisette, pojken har nog dragit vår flicka dugtigt vid näsan, hahaha. Jag ville hafva hört er. — Herr Wandels bäste vän har verkligen dragit mig vid näsan, svarade Johanna med