Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1866, sida 1

rodnaden. Men i nästa ögonblick satt hon bredvid sin tant och dolde i Jjuf förvirring sitt hulda ansigte mot hennes axel. — Är det då sannt, har hon inte kännt igen dig? frågade öfverstlöjtnanten, då jag begagnade denna paus och räckte honom samt hans fru handen. — Jag ber, herr öfverstlsjtnant, sade jag i bedjande ton med en förstulen vink mot Johanno, — låt oss lemna detta; — det var ett lättsinnigt streck af mig och förtjenar ett straff. — Jaså, lättsinnigt streck, inföll den gamle herrn åter skrattande, i det han drog mig ned bredvid sig på bänken, — det bästa streck som du kunde göra; men jag måste höra allt, hvar, när och huru ni träffade hvarandra, och huru du kunde känna igen henne, utan att förråda dig sjelf; — Johanna, kom bit! Upp med hufvudet! Utmed bröstet, för tusan! Se till höger, kommenderade han vänd till Johanna, hvilken lydigt hade stigit upp och gått fram till honom, samt endast ej lydde kommandoordet: Se till höger, emedan hon då skulle hafva sett på mig. — Se till höger! dundrade åter öfverstlöjtnanten. Johanna såg på mig, men sänkte sina blickar lika så hastigt, och jeg var frestad att falla till hennes fötter och bedja henne om förlåtelse, då jag varseblef att tvenne stora tårar rallade öfver hennes kinder. — Har du betraktat honom, flickan min, frågade öfverstlöjtnanten med omisskännelig ömhet i sin röst, — har du riktigt betraktat min förträfflige Gustafs bäste vän? Johanna nickade med ett förlåtande leende. — Godt, flickan min, var då inte längre