Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 1

ket med mig, och dertill framträdde nu den vansinniga med sin spådom. Icko underligt således att jag; som i ungdomligt öfvermod allt för gerna hyllade romantiska idåer, sökte att häruti upptäcka någonting mera än en alldaglig tillfällighet och med förtjusning tänkte mig möjligheten, ja, ännu mera sannolikheten, att en gång få kalla englabilden vid min sida för min. Blixtsnabbt följde alla dessa tankar på hvarandra, och likaså hastigt uppstod den för mina år så naturliga önskan att af den arma qvinnan få höra något mera, som kunde hafva afseende på min framtid. Jag vågade knappt betrakta min följeslagerska; jag byste den obestämda fruktan att genomskådas af henne. För dylika farhågor fanns emellertid ej den minsta grund; ty de tankar, som uppfyllde mig, lågo långt utom den sköna flickans barnsligt oskyldiga sinne, och ehuru den skarpt begränsade, djupa rodnaden på hennes fiaa kinder förrådde en inre rörelse, så var denna blott förvåning öfver den vansinnigas sällsamma beteende. — Fröken Brässelbach, ni diktar ju utmärkt vackert, afbröt jag slutligen tystnaden. — Må herr grefven inte taga det så lätt, sade hon, — jag talar och skrifver endast hvad jag känner. Jag har haft mången bitter erfarenhet; kärleken liknar glanskis, och om ni föraktar min vers, så vill jag ännu en gång med tydliga ord upprepa för er: Bilden af er faders dotter, min nådiga fröken, skall med outplånliga drag inpräglas i herr grefvens hjerta, och deraf skall uppstå mycket sorg och smärta, men äfven oändlig sällhet för er båda. — Om föraren ändå ville komma, hvi