Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 1

ehuru hennes kinder purprades, — slumpen har sammanfört oss först för en timma sedan — — — I ögonen ligger hjertat, afbröt fröken Brisselbach henne hastigt, i det hon betraktade henne med välbehag, till och med deltagande, — och tro mig, min nådigaste fröken, om ödet så har bestämt, så blir till och med det omöjliga en verklighet. Ni kallar det slump, som sammanförde er med herr grefven, jag igenkänner deruti en högre skickelse; det lyser ur edra ögon, jag läser i hans blickar: Men sadrens sköna dotter Hon insåg hvem det var, Som brud sin hand hon lade I hans, — till återsvar. Denna vers, som hon framsade med teatralisk pathos, beledsagade hon med så uttrycksfulla rörelser att man ej kunde hysa något tvifvel om hvem hon menade. Ehuru jag betraktade den blott som en betydelselös yttring af ett sjukt sinne, hvilken hon skulle hafva meddelat hvar och en, som händelsevis mött henne, så blef jag likväl öfverraskad genom sammanträffandet af omständigheter, hvilka, ehuru sins emellan fremmande, dock tycktes stå i ett så nära sammanhang med hvarandra. Bredvid mig befann sig en ung flicka, med hvilken jag innan kort skulle träda i ett visst slägtskapsförhållande; hon var min i så hög grad älskade förmyndares brorsdotter; jag skulle tidtals lefva under samma tak som hon och dagligen umgås med henne; hon hade uppenbarat sig för mig som en ljuf drömbild; hon kände mig ej, och likväl talade hon om mig på ett sätt, som ådagalade, att hon i tankarne sysselsatte sig myc