Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1866, sida 1

flogo hennes godmodigt listiga blickar pröfvande mellan min följeslagerska och mig. — Det förtroliga sätt, hvarpå jag tilltalade den arma sinnessjuka, hade utöfvat den afsedda verkan på min följeslagerska. All froktan hade lemnat henne; deremot betraktade hon den för henne fremmande och homlighetsfulla varelsen med en blandning af skygghet och deltagande, dock märkte jag, att så snart jag tilltalades med en svulstig titel, betraktade hon mig flyktigt med ett uttryck af nyfiken förlägenhet. Hennes fantasi hade synbarligen blifvit häftigt upprörd genom det märkvärdiga sammanträffandet, och omedvetet bemödade hon sig att tyda den vansinnigas ord och likasom tillägga dem ett högre värde. Det sednare skedde helt och hållet mot min önskan och beräknirg, hvarför jag, för att minska ett dylikt skadligt inflytande, sökte gifva samtalet en skämtsam vändning. — Måste jag besvara brefvet på samma sätt? frågade jag leende och uppvecklade papperet. — Den nådige herrn handlar såsom ödet skall befalla; men läs inte mina ord här, ers nåd, svarade fröken Brisselbach med en afvärjande åtbörd, — skrif, och lemna ert svar till den, som ödet i det afgörande ögonblicket skall tillföra ers nåd, och om jag inte misstar mig, så blir emottagaren er fru gemål. Med dessa ord visade hon på min följeslagerska. Jag förskräcktes, men lugnade mig åter hastigt, då jag märkte att den unga flickan, långt ifrån att blifva förlägen, leende öfvervann sin jungfruliga skygghet ock beredde sig att sjelf svara. — Ni misstar er, sade hon obesväradt,