Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 2

andra en bläckflaska, som hon höll på att tillkorka. — Ah, fröken Brusselbach, utropade jag med förtrolig vänlighet, ty jag trodde mig derigenom lättast skingra det obehagliga intryck, som den oförmodade anblicken af en sinnessjuk utöfvado på min följeslagerska, — bur står det till, och hvad förskaffar mig den äran att sammanträfssa med er här mellan ruinerna af Godesberg? Den tilltalade korkade sin bläckflaska med oföränderligt lugn, och i det hon derefter flyktigt betraktade först mig och derofter den unga flickan, nalkades hon oss långsamt. — Ers excellens behagar skämta, då ni täcks fråga efter er underdåniga tjenarinnas befinnande, började hon med sin djupa, men icke obehagliga röst; — jag tillåter mig, likasom ni, att besöka edra förfäders grafvar och tänka på de tider, då ädla riddare förde ädla fröknar till dans i dessa salar. — Iåt oss gå, jag är rädd, hviskade min darrande följeslagerska och nalkades mig närmaro. — Frukta ingenting, min nådigasto comesse, återtog frökon Brässelbach, innan jag runde svara något till den unga flickans lugiande, — murarne stå ännu stadigt, och de löda lemna ej åter sina grafvar. Men om li fruktar kärleken och vill undvika honom, å bjelper icke all er försigtighet. Han komner när och hvar det behagar honom, i paatset, i armodets koja, eller mellan ruinerna ut Godesberg. Forts.)