Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 2

— Eller en blek borgfröken i hvit drägt, tillade den unga flickan med ett svärmiskt uttryck, — nej heldre en rödblommig dam med långt sammetssläp, falken på handen och två vindthundar vid sidan, ja, af sädane spöken ville jag se borgen lifvad; men det är ljusa dagen, och borgandarne lemna ju, enligt sagan, först vid midnattstid sina längesedan öfverväxta grafvar. — O, det skallo vara en ande af lägsta rang, som ej egde makt att visa sig äfven i solskenet! utropade jag muntert, i det jag lemnado min följeslagerska försteget till den första salen. — Ett svar sväfvade på hennes läppar; men plötsligt ryggade hon förskräckt tillbaka, hennes ansigte bleknade, på hennes kinder visade sig åter de båda högröda fläckarne, och i det hon riktade sina blickar oafvändt mot en för mig ännu osynlig punkt, hviskade hon knappt hörbart: — Min Gud, hvad är det? Straxt derefter befann jag mig vid hennes sida, och då jag spejade efter orsaken till hennes förskräckelse, såg jag en personlighet, som väl var egnad att med häpnad uppfylla ett lättrördt, ungdomligt sinne, isynnerhet efter det föregående samtalet. I skuggan af maren och under en vidt utbredd nedhängande murgrönsranka stod, likasom hade hon nyss upprest sig, en qvinlig gestalt, som för mig ej erbjöd något ovanligt, emedan jag redan i flera år kännt henne, men som likväl öfverraskade mig genom sin oväntade närvaro. Hon var högväxt och kraftfall, nästan korpulent; hennes breda anletsdrag buro ett uttryck af sorglös godlynthet och tycktes hafva stelnat i ett fryntligt leende. Men om man