Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 1

vår uppmärksamhet i anspråk, och sedan jag först yttrat några ord om dess anläggning och byggnadsstil, började jag berätta den i folkets mun ännu fortlefvande sagan om riddaren af Godesberg. : Min foljeslagerska afhörde mig uppmärksamt och höll derunder sina blickar beständigt rigtade på det gråa, vördnadsbjudande tornet och dess mera sönderfallna omgifning. Ur hennes milda ögon lyste ett ljuft svärmeri, och det var ej svårt att gissa, att hon, vid anblicken af dessk ännu stolta forntidslemningar, och lifvad af min berättelse, i tankarne försatte sig tillbaka till dessa tider, i hvilka ett tryckande herravälde kunde utöfvas från en dylik borg öfver hela den kringliggande trakten. Äfven jag erfor småningom instytolsen af dylika betraktelser, hvilken åter yttrade sig i mitt föredrags enthusiastiska värme, Berget var ännu öde, de vanliga Söndagsoftermiddagsgästerna hade ännu icke infunnit sig. Ett varmt, nästan tryckande solsken hvilade öfver det vidsträckta, herrliga landskapet; ingen flägt rörde sig, och medan gräshoppan muntert pep nära marken mellan björnbärsrankor och marlemningar, beskrefvo svalorna högt uppe i luften sina zikzaklinier, och lärkorna jublade sina glada drillar i den stilla, likasom andaktsfulla rymden. Jag hade riktat mina blickar på de yttersta tinnarne af det väldiga vårdtornet. Två kråkor flögo förbi detsamma med tunga rörelser; men knappt befunno de sig i linie med de gamla murarne, då flera lätt bevingade falkar lemnade sina bland de lutande murarne dolda nästen. De svingade sig uppåt i kretsar och sköto derefter med ett gällt skri ned på de förtrytsamt kraxande