Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 1

— Tvärtom är han ovanligt fal, svarade jag och tillbakahöll åter ett högljudt skratt. — Ni tycks hafva gjort till er uppgift att bestrida allt hvad min onkel säger, återtog hon, synbarligen obehagligt öfverraskad at mitt svar. — Förlåt mig, min fröken, men jag befinner mig i det läge att jag måste upprepa: Gustaf Wandel är ohyggligt ful. — Ni anser honom kanske så, emedan er smak är — är — — Är förvänd? inföll jag. — Det ville jag just inte säga, utan att den skiljer sig så mycket från min onkels; föröfrigt skall det inte bekymra mig om hr Wandel är vacker eller fal, jag ville blott veta hur han ser ut, för att känna igen honom ifall han en gång helt oväntadt kommer till jägmästaregården ssmt då kunna ropa till onkel; Der är ändtligen den så länge väntade herr Wandel, — Åh, det var annat, och det skall blifva mig ett nöje att beskrifva den lättsinnige krabaten så noga, att ni into kan misstaga er. Sälanda är han högväxt och kraftfull ungefär som jag; vidare bär han en lika så lång, brun man som jag och samma slags prydnad, som jag har tillåtit mig anlägga omkring min mun. Derjemte har han stora, blå ögon, ungefär som mina, ehuru han vanligtvis blickar omkring sig något oförskämdare än jag nu gör; kort sagdt, min fröken, vi äro mycket lika, hvilket er onkel troligtvis skall medgifva, — ja, så lika att vi ofra blifvit förvexlade, och derför upprepar jag ännu en gång att Gustaf Wandel är förskräckligt fal. Så länge jag talade betraktade min följeslagerska med synbart intresse den del af mitt ansigte, som jag för ögonblicket nämn