Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1866, sida 1

att onkel eller tant tala om herr Gustaf. — Han är väl mycket stor? — Nästan lika så stor som herr öfverstlöjtnanten. — Jag trodde att ni inte kände min onkel? — Inte personligen, svarade jag, i det jag reparerade min obetänksamhet, — men jag har flera gånger sett de båda herrarne bredvid hvarandra på Bonns gator. Vi tillryggalade nu under tystnad en kort sträcka af den uppåt förande vägen. Föraren pådref sin åsna med ord och åtskilliga välmenta slängar; min följeslagerska botraktade tankfull det tåliga djurets tofviga man och långa öron, och jag njöt vid anblicken af hennes smärta, jungfruliga gestalt, hvilken så behagfullt och smidigt följde alla åsnans rörelser. Hon hade vändt sin fint tecknade profil emot mig, de långa ögonhåren hvilade öfver de sänkta ögonen nästan mot de rosiga kinderna, och hennes korpsvarta lockar, hvilka nedföllo öfver hennes skuldror, förlängdes och förkortades vid hvarje steg, likasom hade de täflat med hvarandra att försöka sin elasticitet. Jag hade kunnat gå länge bredvid henne utan att märka afbrottet i vårt samtal; jag hade blott tankar för den älskliga bild hon erbjöd mig, och med en blandning af förtjusning och missnöje öfver min list, föreställde jag mig hennes förlägna bryderi då jag plötsligt skulle-helsa henne som en kär bekant. Efter en stund upplyftade hon sitt hufvud. — Ser herr Wandel bra nt? frågade bon okonstladt, i det hon öppet och oskuldsfallt betraktade mig med sina stora, blå ögon.